Likgiltig och blasé

Jag har ingen ork eller lust just nu. Inget händer på relationsfronten, allt har återgått till det vanliga, det vill säga att det är lugnt, men så särskilt upplyftande och roligt är det inte. Möte idag igen. Jag vet inte om jag har något att säga. Jag känner mig rätt likgiltig och väldigt oföretagsam just nu. Jag önskar att någon annan kunde agera lok ett tag. Jag inser att det är lite för mycket att hoppas på.

Julen närmar sig. Jag koncentrerar mig på barnen, att de ska ha det bra. Det får räcka just nu.

Jag är förbannad!

Jag blir boven i dramat och M får sympatier för att han är så passiv.

Enligt min mening är att inte handla också en handling, men eftersom jag är mer utåtagerande är det jag som får "skulden". Jag kan inte ändra på andra, bara på mig själv. Det här är tydligen ännu en sak som jag måste lära mig och utvecklas av (obs. ironi). Tungt.

Bejaka livet

Livet är en färskvara. Lev ditt liv - här och nu - och vänta inte till sista bästföredatum.

Sanna Ehdin, Sluta kämpa - börja leva!

Kaos

Vad gör man när livet känns som ett enda kaos och magen knyter sig som ett garnnystan fullt med ångest och oförlösta känslor. Familjerådgivning?

Vad skulle du säga ...

... om någon sa till dig: "Jag kan blunda och ändå veta var i rummet du befinner dig."

Den styrande kraften i mitt eget liv

Jag vill inte vara beroende av andra för min egen lycka. Jag vill inte. Ändå låter jag andras göranden eller icke göranden bestämma hur jag ska må. En person med västerbottensdialekt sa nyligen till mig: "Du kan int' kontrollera livet. Luta dig tillbaka och bara följ med i det som händ', det du behöver kommer att komma till dig, andra saker kommer att passera. "

Soul mates and flow

Idag har jag haft en dag med ett riktigt flow. Höjdpunkten var lunchen sedan fortsatte eftermiddagen i ett rus; telefonmöte med en kund och personligt möte med en annan kund gick som en dans. Jag kände hur jag nästan svävade fram. Nu är timmen sen och jag sitter fortfarande på jobbet, den där rusiga känslan har försvunnit men jag känner mig fortfarande nöjd med dagen.

Skolan har börjat

Jag har anmält mig till en kurs i Arbetsrätt 15 poäng som går på Universitetet. Jag har bestämt mig för att läsa den på heltid. Jag hoppas att jag lyckas kombinera skola och jobb. Jag vill!

Landa i mig själv

Jag längtar efter att få gå in i och helt upp i mig själv; jag vill ge mig själv tid, ta hand om min kropp, göra saker som ger mig njutning och energi, lära mig nya saker för mitt eget nöjes skull och bara vara i nuet.

Tom

Jag vet inte var jag ska hitta energin för att ta mig igenom arbetsdagarna tills jag kommer på vad jag vill göra.

Augustis lista

* Matlista för hela hösten
* Genomgång av garderober
* Kantsten och grusläggning av den uppgrävda delen av trädgården
* Slipning av möbler som ska målas
* Garaget rensat och fixat

Uppdatering: Inget av ovanstående blev gjort i augusti. Ingenting!!

Augusti-septembers utmaning del 2

Oh my god, tänk så fort man glömmer bort det man inte har framför sig. Jag har alldeles glömt bort min utmnaing för månadena augusti-september! Okej, september har precis bara börjat så jag har fortfarande en möjlighet att hoppa på tåget igen.

Bevingade ord om vanor

“We are what we repeatedly do. Excellence then, is not an act, but a habit.” - Aristotle

“Men’s natures are alike; it is their habits that separate them.” - Confucius

Första dagen med utmaning

Jag har råkat ut för min första svårighet vad gäller augusti-septembers utmaning: PMS. Här gäller det att inte tillåta sig själv att drunkna i självömkan. Det är svårt, men å andra sidan skulle det väl inte vara en utmaning om det inte krävde någonting nytt av mig.

Augusti-septembers utmaning

Den här månadens utmaning: sluta grubbla.

Jag ska ta mig tusan försöka låta bli att grubbla under en hel månad. Jag ska tillåta mig själv att grubbla under begränsad tid och vid planerade tillfällen. Övrig tid ska jag, så fort det kommer ett grubbleri farande, inte tillåta mig att stanna kvar i grubbleriet utan tänka att jag kan ta det vid den tidpunkt som jag har avsatt för just såna saker.

Kommer det att fungera? Jag hoppas det. Jag ska försöka att ge akt på hur det känns att inte grubbla - om jag över huvud taget känner något - och min förhoppning är att jag under denna månad kommer att leva väldigt mycket mer i nuet.

Hur slutar man grubbla?

Jag var bjuden på tjejmiddag i torsdags, sex tjejer/kvinnor som träffades hemma hos MW och åt, drack, pratade och skrattade. Det var som det brukar vara vid såna här spontanträffar: väldigt trevligt!

Dagen efter hamnar jag där jag brukar hamna. Nej, jag menar inte sån dagen efter, då man ligger på knä framför toalettstolen och önskar att man hade varit mer klok kvällen innan. Jag menar att jag hamnar där jag brukar hamna när saker och ting har varit för trevliga - hur nu någonting kan vara för trevlig - jag brukar kalla dem för mina degen-efter-grubblerier.

Allt handlar egentligen om dålig självkänsla. En person med låg självkänsla blir så otroligt självmedveten och uppmärksam på andras reaktioner eller brist på reaktioner. Sån är jag. Istället för att bara låta den här kvällen bli ett trevlig minne väljer jag att dissekera kvällen: Tog jag för mycket plats? Märkte alla att jag blev onykter och förstod att det var därför jag vågade prata så mycket? Sa jag någonting dumt? Hur ska jag någonsin kunna bjuda hem någon till mig, vi har ju inte alls lika fint hemma som M och C? Tyckte MW att jag var jobbig? Tyckte MZ att jag surrade lite för mycket?

Fan. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill inte hålla på och grubbla. Jag vill leva här och nu, lämna det som har hänt - även om det var trevligt - och ta mig an de nya sakerna som dagen har att erbjuda. Det känns ibland som att jag går framåt men med blicken vänd bakåt. Jag missar det som händer framför mig när det händer, jag ser det liksom bara i backspegeln eftersom blicken är vänd bakåt, och jag är hela tiden rädd att jag ska gå in i något därför att jag har uppmärksamheten åt fel håll.

Jag tänker på det en deltagare från den UGL-kurs jag gick hösten 2007 sa till mig när vi träffades ett tag senare: "Sluta grubbla så mycket, lev istället."

Jag kan meddela att det nu är officiellt

Jag har fyllt 40 år. Det är ingen idé längre att försöka förneka det. Idag kom en personlig inbjudan från landstinget där jag var välkommen till min "Mammografi hälsokontroll". Klämmabröstendags med andra ord.

Prova nya saker

I dag ska jag för första gången i mitt liv prova att gå på logdans. När människor känner att de behöver våga prova någonting nytt tror jag inte att logdans är det första de tänker på.

Fundering

Skulle människor som finns runt omkring mig rodna om de visste vad jag ibland sitter och tänker på när jag jobbar?

En vuxen Mållgan?

Är det okej att skaffa sig en låtsaskompis när man precis har fyllt 40 år?

Ledsen-arg-dag

Igår var en riktigt ledsen-arg-dag.

Andra arbetsdagen. Jag jättetrött på grund av för lite sömn. Då insåg jag att kommunikationen mellan mig och Mannen inte fungerar så som jag vill att den ska fungera. Jag pratar och han är tyst alternativt håller med eller bara hummar. Efter ett tag uppdagas det att jag har uppfattat situationen på ett helt annat sätt än vad han har. Och hur ska jag veta det när han aldrig säger något! Då blir jag ledsen och agerar ut det med ilska. Blir det bättre när jag blir arg? Nä! Tänk om det hade varit så enkelt.

Ta på dem!

" - Som den skicklige sociolog Dagfinn var, gav han mig många gånger goda råd hur jag skulle bryta negativa sociala mönster. Det var han som lärde mig ett effektivt knep för att få maktens män att ta mig på allvar. Jag hade en gång sagt till honom att jag begriper inte hur jag ska få ut ur deras huvuden att se på mig som dotter eller som älskarinna eller som syster eller som tant.
- Då sa Dagfinn: 'Ta på dem!' Så gjorde jag det helt systematiskt. Jag kunde lägga handen på en mans axel och säga: 'Detta är det bästa du nånsin gjort!' Jag kunde ta i en annan och säga: 'Hördu, det här är förfärligt! Det kan jag inte acceptera.'
- Det blev tydligt att jag då fick en helt annan status. Vad hade hänt? Dagfinn berättade att sociologiska undersökningar visade att folk med hög status fick lov att ta på folk med låg status. Män tar på kvinnor, vuxna på barn, vita på svarta, arbetledare på underordnade. Bryter du detta så är det en signal om en annan maktbalans. ..."

Ur boken Förbannad är jag ganska ofta, Samtal med Berit Ås, Ami Lönnrot, Ordfront

Mod

Mod är inte alltid högröstat
Ibland är modet den stilla röst
som vid slutet av dagen viskar
"Jag försöker igen i morgon".

Förändring

Är 40 år lika med dags för förändring? Jag vet inte, men jag vet att det inte blir lättare att göra en förändring om jag väntar.

Just nu handlar min önskan om förändringar mitt arbete. Jag vet inte om jag måste byta jobb eller plugga vidare för att få till den här förändringen, kanske kan jag skapa en förändring på mitt nuvarande arbete. För tillfället väljer jag att bara vara öppen för de möjligheter som kommer till mig.

Idag hittade jag en internetlänk som jag hade noterat på baksidan av ett av mina visitkort som jag hade liggande i väskan. Spännande!

Tid

Hela huset sover, utom jag. I morgon börjar jag jobba igen. Tre hela veckors semester har jag hunnit med. Underbart.

Detta är första gången på sju år (!) som jag har haft en lugn och sammanhängande semester - jag räknar inte den dag när jag åkte in till kontoret och vittjade posten - det känns ovant och helt fantastiskt om vartannat. Jag inser nu hur nära jag var ett sammanbrott för några år sedan. Att jobba så mycket som jag gjort under så lång tid (eller rättare sagt den stress jag har känt under alla år) är inte nyttigt för någon! Förändringen har tagit tid men nu känns det som att jag börjar närma mig en mer normal tillvaro igen.

Nu gäller det bara att lyckas vända dyngsrytmen också, gärna så smärtfritt som möjligt. Semestern har inneburit väldigt sena kvällar och långa sovmorgnar, men det är väl som det brukar vara.

Berg-och-dalbana

Idag känns det som att jag har gått igenom hela mitt känsloregister; från ynklig ömkan till sexuell lust, med alla tänkbara känslor där emellan. Berg-och-dalbana var ordet.

Grubbel, grubbel

Jag grubblar, alldeles för mycket och alldeles för ofta. Det är inte bra. Jag fick rådet av en person: "Sluta fundera så förbaskat mycket. Lev istället."

Han har rätt. Livet blir inte bättre eller lättare för att jag grubblar. Det får mig snarare att frukta nästa steg eftersom jag har hunnit tänka ut så många olika alternativa scenarier.

Just nu upptas mina tankar av en vänskap som för några år sedan fick ett abrupt slut men som nu är på väg att återupptas. Frågan är inte om jag vill eller inte, jag vill, men jag oroar mig för att jag ska ta på mig en skuldbörda för att vänskapen bröts. Något som jag inte är villig att göra!

Idag hittade jag den här länken och då slog det mig att jag faktiskt har hängett mig åt negativt katastroftänkande istället för att försöka ha en positiv attityd.

Jag har en mycket god vän som försöker peppa mig i alla lägen. Jag tänker tacksamt på henne varje gång jag känner modet svikta. Hon inger mig både hopp och styrka.

Igår kväll träffade jag en annan god vän som sa en del insiktsfulla saker angående vänskapen som fick ett abrupt slut och jag kände mig stärkt när jag cyklade hemåt i den sena natten.

Fina, fina vänner. Det är lycka det!

Idag är det ännu en underbar dag, något mer molnigt än igår men jag tror baske mig att det är varmare idag. Tji fick jag!(läs gårdagens inlägg)

Varmaste dagen

Det här har nog varit den varmaste dagen den här sommaren. Jag vill inte kalla mig pessimist, men jag tror faktiskt inte att vi får fler såna här dagar i år.

Sån är sommaren i norra Sverige. Oförutsägbar och förutsägbar på samma gång; alltid vackert grön och med ett skirt solljus som är så slösande den här tiden på året. Solen värmer upp de karga norlänningarna och för en kort stund förvandlas vi till världsmedborgare med sydlänskt temperament.

Jag njuter.

Att ge sig hän

Jag känner mig ensam.
Jag har människor runt omkring mig.
Fantastiska människor.
Otroliga människor.
Människor som gör mig glad.
Människor som får mig att må bra.
Människor som gör att jag känner mig mindre ensam.
Ändå känner jag mig ensam.
Jag vågar inte ge mig hän.
Vågar inte tro på att de här människorna finns här för mig.
Jag är livrädd för att bli lämnad.
Lämnad ensam.
Jag vågar inte ge mig hän.
Jag försöker att vara stark.
Ensam.
Försöker att vara stark ensam.
Därför att det är så jag känner mig.
Ensam.

Ensam

Förra höstens UGL-kurs (Utveckling av Grupp och Ledare) gav mig mycket och på så många olika plan.

Flera aha-upplevelser och en och annan djupare insikt hade jag med mig när jag lämnade kursen efter en vecka.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska göra med allt.

Just idag funderar jag på en sak som en av ledarna sa och som kändes som en träff rakt i solar plexus: "Du måste känna dig fruktansvärt ensam."

Ja.

Varför kvinnor har låg självkänsla

I morse när jag klev ur duschen noterade jag som vanligt mitt kroppsliga förfall och tänkte slentrianmässigt de negativa tankar som jag brukar tänka när jag tittar mig själv i spegeln. När jag sedan satte mig vid datorn trillade jag över den här mycket intressanta artikeln. Är det någon som försöker säga mig något?

Women and the Negativity Receptor

Dagens tanke

Ingenting i ditt liv sker av en slump eller misstag, utan för att du ska utvecklas och få ännu mera erfarenhet.

I sista minuten

Nu får det räcka. Varje gång jag läser mitt personliga brev eller mitt CV ser jag förmättringsmöjligheter, men nu får det räcka.

Konsten att skjuta upp saker

Jag håller på att skriva en CV. Jag har funderat på den i några veckor men inte gjort någonting åt den, förrän nu. Nu börjar det bli bråttom, idag är det onsdag och på fredag är det sista dag för att lämna in ansökan. Varför, varför envisas jag med att göra saker i sista stund jämt!

Ooops!

Tittade just in på mitt bankkonto. Mindre pengar kvar än vad jag hade väntat mig och krediten är nästan utnyttjad till max (vad tusan har jag köpt för alla pengarna?!). Dessutom konstaterar jag att hälften av skattepengarna som jag fick tillbaka i juni har använts. Det är ju pengar som ska gå till vår Turkietresa i slutet av augusti. F*n det här ser inte bra ut! Dags att dra åt svångremmen. Det blir definitivt inget köp av ringar och halsband. Maten är det bästa sättet att spara pengar (förutom att undvika icke nödvändiga inköp av smycken och liknande), nu blir det till att inte handla en massa mat som sedan får slängas för att vi inte hinner äta upp den innan den blir dålig. Bäst att gå och inventera skafferiet. Långkok och brödbak here I come!

Ska jag, ska jag inte?

Två silverringar och ett halsband ligger högst upp på min önskelista just nu. Ringarna vill jag verkligen ha, halsbandet är något som jag skulle kunna tänka mig men som jag lika gärna kan vara utan. Jag är nämligen dålig på att använda halsband, de känns ofta fel på mig.

Det skulle kosta mig ca 1 500 kr att köpa alla tre smyckena. Ingen förmögenhet men tillräckligt mycket för att det ska svida i plånboken. Dessutom är det pengar som jag inte har just nu - om man inte räknar med möjligheten att utnyttja födelsedagspengarna jag har fått (som är tänkta att användas för en kommande språkresa).

På önskelistan ligger också önskan om ett par nya jeans, en resa för att umgås med vänner med mera, med mera. Borde jag då inte vara med förståndig och sätta pengarna på ett sparkonto istället (pengarna som jag inte har, men som jag är beredd att spendera)? Jag vet inte. Är det inte det sån jag alltid är, alldeles för förståndig alldeles för ofta? Kanske dags att våga vara lite mer wild and crazy.

Första semesterdagen

Idag är första dagen på länge som det känns som att det finns hopp om lite sommarvärme, något som vi inte har varit bortskämda med de senaste veckorna. Visst har vi haft sol och någon enstaka rikigt fin dag, men de isande vindarna har inte gjort mycket för att ge någon riktig sommarkänsla.

Hur uppdaterar bilden av sig själv?

Jag fick en inbjudan till ett garden party här om dagen. Kul! var min första tanke när jag öppnade mejlet och läste den bifogade inbjudan. Hm, var min nästa tanke, idel okända namn bland de övriga mejlmottagarna och jag som redan hade tackat ja i ren glädje över att bli bjuden på fest!

Jag tycker om att lära känna nya människor, men jag gör det gärna i sällskap med någon jag redan känner, i alla fall i privata sammanhang. Inte för att jag inte vågar eller för att jag ibland känner mig lite blyg. Nej, anledningen till att jag vill ha någon med mig är att jag har fått för mig att jag är tråkig - och jag är livrädd att någon jag tycker om att umgås med ska upptäcka det. Genom att ha någon med mig behöver jag inte känna att ansvaret att vara trevlig bara hänger på mig (att de övriga deltagarna skulle ha något slags ansvar för om festen blir trevlig eller inte existerar liksom inte i mina tankar).

Den som jag har fått inbjudan från den här gången är en tjej som tillhörde det mer coola och snygga människorna under min gymnasietid. Vi lärde känna varandra för några år sedan via jobbet. Vi umågs inte direkt privat men vi brukar vara på gemensamma fester och aktiviteter och vi har gemensamma bekanta. Även om vi kommer bra överens blir jag alltid lika förvånad när jag ser att hon uppskattar mitt sällskap.

Hur uppdaterar man sin bild av sig själv?

Helt otroligt

Jo, jag vet, ibland har jag väldigt svårt för att få saker gjorda. Jag slösar mer energi på att tänka på en sak som jag måste/borde/vill göra än att faktiskt göra saken. Idag har jag ett lysande exempel att bjuda på.

Söndag kväll för två veckor sedan kom jag hem efter en resa. Jag packade upp det mest nödvändiga som jag behövde för stunden, d.v.s. necessären. Resterande saker blev liggande i väskan på golvet i den nedre hallen och jag tänkte tyst för mig själv att jag skulle packa upp väskan "i morgon". Allt eftersom jag har behövt någonting från väskan har jag packat upp det medan det övriga har fått ligga kvar. I morgon har blivit en ny i morgon och helt plötsligt har det blivit i dag.

I dag får vi besök, pappa och bonusmamma plus svärmor och svärfar kommer för att äta middag och fira min 40-åriga födelsedag (som egentligen var förra veckan men eftersom jag hade besök av min mycket goda vän som jag träffar alldeles för sällan bad jag att få skjuta på familje-firandet en vecka). NU har jag äntligen plockat ur det sista från väskan, stoppat smutstvätten i tvättkorgen och burit in väskan i förrådet. Hade det inte varit för svärmor och svärfars besök hade nog väskan legat kvar där ett tag till, kanske rent av till slutet av augusti då familjen ska åka till Turkiet och vi behöver packa väskan på nytt.

Mannen som talar med hundar

Cesar Millan är min favorit. Ikväll är det dubbla avsnitt. Lycka!

William är på väg tillbaka

Efter en natt med dropp på sjukhuset är gossen på benen igen.

“You do anything long enough to escape the habit of living
until the escape becomes the habit.”- David Ryan

Önskningar inför 2008

William är sjuk. Han insjuknade i hög feber på nyårsaftonen, kräktes hela nyårsdagen och nästan hela dagen efter det innan vi lyckades få stopp på kräkningarna. Han mår fortfarande dåligt. Vi har lyckats få i honom lite vätska men det är inte mycket. Nu mår han illa igen, vill kräkas. Jag har haft telefonkontakt med vårdcentralen, barnmottagningen på sjukhuset och jourhavande barnläkare under gårdagen och nu är det dags igen. Jag vill åka in med honom. Det här känns inte bra. Det här är någonting annat än magsjuka.

Om jag får önska mig något under 2008 är det att min familj, mina vänner och alla som jag känner får vara friska!

Utmaning

Jag läste i bloggen Zen habits, en blogg om personlig utveckling, om "månatliga utmaningar". Idén är att varje månad ska innehålla en ny utmaning.

Utmaningen ska bestå av en vana som jag vill förändra eller föra in i mitt liv. Uppgiften ska utföras hela månaden och tanken är att man efter månadens slut ska ha infört en ny vana i sitt liv.

Det viktiga är att utmaningen är genomförbar och inte för stor. Att säga att man ska träna minst 1 timma om dagen 3 dagar i veckan kan vara att utmana sig själv för mycket om läget just nu är att man inte tränar alls. Att säga att man ska träna minst 15 minuter 3 dagar i veckan kan vara en tillräcklig utmaning. Det viktiga är att man när månaden är slut har infört en ny vana. Nästa månads utmaning kan vara att utöka sin träningsdos till 30 minuter 3 dagar i veckan.