Jag var bjuden på tjejmiddag i torsdags, sex tjejer/kvinnor som träffades hemma hos MW och åt, drack, pratade och skrattade. Det var som det brukar vara vid såna här spontanträffar: väldigt trevligt!
Dagen efter hamnar jag där jag brukar hamna. Nej, jag menar inte sån dagen efter, då man ligger på knä framför toalettstolen och önskar att man hade varit mer klok kvällen innan. Jag menar att jag hamnar där jag brukar hamna när saker och ting har varit för trevliga - hur nu någonting kan vara för trevlig - jag brukar kalla dem för mina degen-efter-grubblerier.
Allt handlar egentligen om dålig självkänsla. En person med låg självkänsla blir så otroligt självmedveten och uppmärksam på andras reaktioner eller brist på reaktioner. Sån är jag. Istället för att bara låta den här kvällen bli ett trevlig minne väljer jag att dissekera kvällen: Tog jag för mycket plats? Märkte alla att jag blev onykter och förstod att det var därför jag vågade prata så mycket? Sa jag någonting dumt? Hur ska jag någonsin kunna bjuda hem någon till mig, vi har ju inte alls lika fint hemma som M och C? Tyckte MW att jag var jobbig? Tyckte MZ att jag surrade lite för mycket?
Fan. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill inte hålla på och grubbla. Jag vill leva här och nu, lämna det som har hänt - även om det var trevligt - och ta mig an de nya sakerna som dagen har att erbjuda. Det känns ibland som att jag går framåt men med blicken vänd bakåt. Jag missar det som händer framför mig när det händer, jag ser det liksom bara i backspegeln eftersom blicken är vänd bakåt, och jag är hela tiden rädd att jag ska gå in i något därför att jag har uppmärksamheten åt fel håll.
Jag tänker på det en deltagare från den UGL-kurs jag gick hösten 2007 sa till mig när vi träffades ett tag senare: "Sluta grubbla så mycket, lev istället."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar