Efter gårdagens Visma Roadshow kände jag mig förvånansvärt nedslagen, rent av cynisk och blasé. Jag gillar det inte, det är inte sån jag är eller vill vara, men det är sån jag har blivit efter alla dessa år på denna arbetsplats. Det tog mig bara ett bra tag att upptäcka att jag slåss mot omöjligheter, något hårt och kantigt, något som är cementerat och fast förankrat i organisationen, på kontoret, i min chef och i mina kollegor.
Jag ser, hör och lär mig en massa nytt. Jag ser hur vi skulle kunna effektivisera för våra kunder. Jag ser en massa otroliga möjligheter. Samtidigt vet jag att det inte är någon idé! Efter många års försök att driva på utvecklingen med entusiastiska igångsättanden och brinnande engagemang vet jag att det inte lönar sig, för det kommer ändå inte att leda någonstans och det hela slutar med att jag ligger där i en desillusionerad och utbränd hög och känner mig helt utmattad efter att ha försökt, försökt igen, försökt på ett annat sätt, försökt på ett tredje sätt för att slutligen ge upp - tills nästa gång jag har känt att det har funnits något som vi skulle kunna göra någonting fantastiskt och bra av.
Det var igår. Idag presenterar min kloka kollega Blu ett förslag som jag köper direkt. Det här förslaget gör att vi tar saken i egna händer. Det ger oss en möjlighet att driva frågan och förhoppningsvis få igenom den. Jag vet att osvuret är bäst, men känslan av att ha en kollega som både är klok och erfaren väcker hoppet inom mig igen.
Fan vad jag tycker om henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar