Nej, det är inte snyggt det jag gör. Riktigt töntigt faktiskt, om jag ska vara ärlig, men jag orkar inte göra på något annat sätt just nu. Jag har ansträngt mig i så många år men nu får det vara nog. Visserligen kan jag bjuda till, det borde jag verkligen göra, men det får komma sen, en annan dag, en dag när jag mår lite bättre och jobbet inte suger all min entusiasm och energi. Den dagen kommer, men idag är den inte här. Idag orkar jag faktiskt inte ta en plats bland mina kollegor på fikarasten, idag sitter jag där mitt ibland dem och lyssnar med ett halvt öra medan jag dricker mitt te, äter min macka och bläddrar i tidningen. Idag vill jag bara vara, inte engagera mig, inte bjuda till. Jag kan inte ljuga och låtsas att jag tycker att det är skitroligt att komma hit till jobbet. För det är det inte. Inte just nu i alla fall.
Jag gissar och tror att några av mina kollegor uppfattar mig som "svår" när jag blir så här. Till en viss del ger jag dem rätt men när jag läser det jag skrivit ovan börjar jag fundera. Ska man verkligen behöva anstränga sig för att bli en del av en gemenskap - bjuda till är en sak, men anstränga sig? Det är inget fel på mina kollegor, men jag anser inte att det är något större fel på mig heller. Jag börjar helt enkelt tro att jag befinner mig på fel plats i tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar