Förhållandet mellan mig och min kk är allt annat än lätt. Det är som att vi har gläntat på locket till Pandoras ask och all möjlig olycka och sjukdomar har flygit ut. I detta gömmer sig inte bara sorg och bekymmer, det finns även oanade möjligheter till växande och utveckling, men i och med mina känslor kring mitt jobb är det som att det bara blir för mycket ibland. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde springa och gömma mig och lämna allt detta bakom mig.
Jag vet inte vart detta kommer att leda. Jag vet inte om det finns möjligheter för oss att fortsätta ett liv tillsammans. Men när jag tittar på de tre affirmationer som jag fick av Maj-Britt så känner jag att jag inte ska ge upp:
- Jag stannar alltid kvar och reder upp problem. (D.v.s. det flyktbeteende som jag alltid använt mig av måste få ett slut här och nu om jag ska kunna växa och gå vidare).
- Jag sätter tydliga gränser. (Här ligger den gordiska knuten. Jag är inte klar över vem jag är och vad jag vill i alla lägen utan låter mig styras av andra människors önskningar och krav.)
- Jag litar fullkomligt på att universum hjälper mig när jag behöver. (Här handlar det om att våga lita på att det som behöver hända kommer att hända och att jag måste våga släppa kontrollen.)
M har kommit min väg av en anledning. Vi har en massa saker vi behöver ta oss igenom och om han inte hade valt att följa med mig till terapeuten är jag inte säker på att jag hade vågat fortsätta, men nu känner jag att det finns möjligheter till utveckling och växande - för oss båda två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar