Igår slungades jag långt tillbaka i tiden vad gäller min utveckling och jag inser att jag har mycket kvar att jobba med innan jag ens kan säga att jag har kommit någonstans vad gäller att lita till min egen kraft, lyssna till mina egna känslor, våga gå min egen väg och, framförallt, våga sätta gränser. Allt detta av en rätt oskyldig kommentar från min mamma.
Visst har jag tagit kliv framåt, jag har vågat göra saker som jag inte trodde att jag skulle våga, men jag har också låtit bli att utsätta mig för saker som jag upplever som jobbiga och därför har jag inte tagit mig igenom de svårigheter och utmaningar som jag behöver ta mig igenom för att utvecklas.
Som jag ser det har jag två val: låta saker och ting vara som de är eller välja att utsätta mig för saker så att jag äntligen kan ta mig förbi mina egna hinder. Hur jobbigt det än känns så vet jag att det bara är alternativ två som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar