Ta ett steg framåt och tre tillbaka

Igår slungades jag långt tillbaka i tiden vad gäller min utveckling och jag inser att jag har mycket kvar att jobba med innan jag ens kan säga att jag har kommit någonstans vad gäller att lita till min egen kraft, lyssna till mina egna känslor, våga gå min egen väg och, framförallt, våga sätta gränser. Allt detta av en rätt oskyldig kommentar från min mamma.

Visst har jag tagit kliv framåt, jag har vågat göra saker som jag inte trodde att jag skulle våga, men jag har också låtit bli att utsätta mig för saker som jag upplever som jobbiga och därför har jag inte tagit mig igenom de svårigheter och utmaningar som jag behöver ta mig igenom för att utvecklas.

Som jag ser det har jag två val: låta saker och ting vara som de är eller välja att utsätta mig för saker så att jag äntligen kan ta mig förbi mina egna hinder. Hur jobbigt det än känns så vet jag att det bara är alternativ två som gäller.

Känna att jag vacklar

Förhållandet mellan mig och min kk är allt annat än lätt. Det är som att vi har gläntat på locket till Pandoras ask och all möjlig olycka och sjukdomar har flygit ut. I detta gömmer sig inte bara sorg och bekymmer, det finns även oanade möjligheter till växande och utveckling, men i och med mina känslor kring mitt jobb är det som att det bara blir för mycket ibland. Vissa dagar önskar jag att jag bara kunde springa och gömma mig och lämna allt detta bakom mig.

Jag vet inte vart detta kommer att leda. Jag vet inte om det finns möjligheter för oss att fortsätta ett liv tillsammans. Men när jag tittar på de tre affirmationer som jag fick av Maj-Britt så känner jag att jag inte ska ge upp:

- Jag stannar alltid kvar och reder upp problem. (D.v.s. det flyktbeteende som jag alltid använt mig av måste få ett slut här och nu om jag ska kunna växa och gå vidare).

- Jag sätter tydliga gränser. (Här ligger den gordiska knuten. Jag är inte klar över vem jag är och vad jag vill i alla lägen utan låter mig styras av andra människors önskningar och krav.)

- Jag litar fullkomligt på att universum hjälper mig när jag behöver. (Här handlar det om att våga lita på att det som behöver hända kommer att hända och att jag måste våga släppa kontrollen.)

M har kommit min väg av en anledning. Vi har en massa saker vi behöver ta oss igenom och om han inte hade valt att följa med mig till terapeuten är jag inte säker på att jag hade vågat fortsätta, men nu känner jag att det finns möjligheter till utveckling och växande - för oss båda två.

Undra vart livet leder mig

Trots att jag känner ett behov av något nytt i mitt liv, en ny karriär, eller i alla fall nya vägar i arbetslivet, så känner jag att rädslan fortfarande är stark. Viljan finns där men den får hela tiden brottas med rädslan. Trots att rädslan oftast vinner så känner jag i alla fall att varje brottartag förflyttar mig ytterligare ett steg framåt och det gör att jag orkar fortsätta.

Jag har börjat med mitt Ayur veda-pluggande. Det är väldigt roligt! Jag känner mig inspirerad och vill hela tiden lära mer, men jag är samtidigt otålig och tycker inte att jag lär mig tillräckligt fort (otålighet=kännetecken för Pitta), och ibland när jag stannar upp och funderar över vad jag ska göra av all den kunskap som jag nu tar till mig så får jag lite panik. Kan jag jobba som rådgivare? Kommer någon att över huvud taget vilja komma till mig för att få råd? Kommer jag att var trovärdig? Kommer jag att våga ge behandlingar fysiskt? Skall jag nöja mig med att göra detta vid sidan om ett ordinarie arbete eller kommer jag att kunna försörja mig på det här om jag bestämmer mig för att släppa taget?

Dessa och liknande tankar upptog mitt sinne i morse då jag betsämde mig för att dra ett Tarot-kort för dagen:

DROTTNING I STAVAR

Nyckelord: vattenaspekten av eld; självkännedom, förändring, medlidande.

Drottningen i Stavar har lärt sig sjävlkännedom. Hon har sett djupt in i sin egen natur. Det har lett till en förvandling av hennes väsen.

Sagan förtäljer att hennes hår en gång var svart, och att pantern, hennes följeslagare, hade svart päls. Förvandlingen som hon genomgick lämnade henne med gyllenblont hår, och förvandlade panternt till ett lejon. Hennes kunskap om sitt tidigare tillstånd fyllde henne med medkänsla för alla ännu ej befriade varelser. För att kunna vara till hjälp för andra, väljer hon att färga sitt hår rödbrunt och håller lejonet i skepnaden av en leopard vars svarta fläckar vittnar om det förgångnas mörker.

Drottningen sitter på en eldstron och bär en rustning av fjäll med en fiskbild på bröstet. Det är föreningen av vatten och eld, av den intuitiva förståelsen och det känslomässiga engagemanget som åstadkommer en inre förvandling. Hennes krona av andlig klarhet och större genomskådande bär fortfarande taggar från törnekronan, en påminnelse om förnedringen och lidandet som föregick hennes förvandling. Hennes ögon är slutna i tyst extas. Medvetandet är vänt inåt. Hennes närvaro utstrålar den inre fridens välsignelse. Tallkotten i änden på staven symboliserar andligt växande. Staven, hållen i denna position, påminner oss om att vi ska förankra vårt självförverkligande i jorden, och även låta andra ta del av det.

Vad kortet antyder: Du har arbetat med dig själv och gjort framsteg. Det är tid att lära dig hur du kan dela detta med andra. Låt ditt självförverkligande komma till uttryck i ditt vardagsliv!

Vad kortet frågar: Hur kan du dela med dig till andra av de insikter du fått?

Vad kortet råder: Meditera över följande: "Att lära sig är att finna vad du redan vet. Handling är att visa att du redan vet. Att undervisa är att låta andra få veta att de vet detta lika bra som du", (ur Richard Bachs bok Illusioner, Norstedts, 1990).

Affirmation: Jag är en strålande varelse fylld av ljus och kärlek.

...

Melodifestivalen gick mig relativt obemärkt förbi men idag hörde jag en låt på radion som fick mig att stanna till.

Bli bra på Ayur Veda

I morgon börjar mitt nya Ayur Veda-liv. Då ska jag köpa mig en fin pärm med register och ett fint block och börja anteckna ner allt jag lär mig och behöver lära mig. Jag ska renskriva mina anteckningar från de kurser som jag hittills har gått och jag ska göra upp en plan och ett schema för när jag ska ha lärt mig vad - ja, insikterna går ju inte att schemalägga, de får komma när de kommer, men det som behöver pluggas på och nötas in ska jag ha en plan för.

I morgon.

Ikväll hinner jag inte för då ska jag gå på föreläsning: "Färg - En nyckel till framgång?!". Efter det ska jag vara med mina barn.

Imorgon. Då!

Bli galen

Gaaah! Varje gång jag hittar ett halmstrå att hålla tag i, något som gör att jag känner att jag kan stå ut med min jobbsituation dyker det upp någonting som gör att jag hoppas och önskar att det väldigt snart dyker upp någonting som gör att jag kan ta mig härifrån, fort som tusan.

Är det någon som försöker säga mig någonting?

Vara tacksam för min kloka kollega

Efter gårdagens Visma Roadshow kände jag mig förvånansvärt nedslagen, rent av cynisk och blasé. Jag gillar det inte, det är inte sån jag är eller vill vara, men det är sån jag har blivit efter alla dessa år på denna arbetsplats. Det tog mig bara ett bra tag att upptäcka att jag slåss mot omöjligheter, något hårt och kantigt, något som är cementerat och fast förankrat i organisationen, på kontoret, i min chef och i mina kollegor.

Jag ser, hör och lär mig en massa nytt. Jag ser hur vi skulle kunna effektivisera för våra kunder. Jag ser en massa otroliga möjligheter. Samtidigt vet jag att det inte är någon idé! Efter många års försök att driva på utvecklingen med entusiastiska igångsättanden och brinnande engagemang vet jag att det inte lönar sig, för det kommer ändå inte att leda någonstans och det hela slutar med att jag ligger där i en desillusionerad och utbränd hög och känner mig helt utmattad efter att ha försökt, försökt igen, försökt på ett annat sätt, försökt på ett tredje sätt för att slutligen ge upp - tills nästa gång jag har känt att det har funnits något som vi skulle kunna göra någonting fantastiskt och bra av.

Det var igår. Idag presenterar min kloka kollega Blu ett förslag som jag köper direkt. Det här förslaget gör att vi tar saken i egna händer. Det ger oss en möjlighet att driva frågan och förhoppningsvis få igenom den. Jag vet att osvuret är bäst, men känslan av att ha en kollega som både är klok och erfaren väcker hoppet inom mig igen.

Fan vad jag tycker om henne!

Lyssna på detta just nu

Inte ljuga

Nej, det är inte snyggt det jag gör. Riktigt töntigt faktiskt, om jag ska vara ärlig, men jag orkar inte göra på något annat sätt just nu. Jag har ansträngt mig i så många år men nu får det vara nog. Visserligen kan jag bjuda till, det borde jag verkligen göra, men det får komma sen, en annan dag, en dag när jag mår lite bättre och jobbet inte suger all min entusiasm och energi. Den dagen kommer, men idag är den inte här. Idag orkar jag faktiskt inte ta en plats bland mina kollegor på fikarasten, idag sitter jag där mitt ibland dem och lyssnar med ett halvt öra medan jag dricker mitt te, äter min macka och bläddrar i tidningen. Idag vill jag bara vara, inte engagera mig, inte bjuda till. Jag kan inte ljuga och låtsas att jag tycker att det är skitroligt att komma hit till jobbet. För det är det inte. Inte just nu i alla fall.

Jag gissar och tror att några av mina kollegor uppfattar mig som "svår" när jag blir så här. Till en viss del ger jag dem rätt men när jag läser det jag skrivit ovan börjar jag fundera. Ska man verkligen behöva anstränga sig för att bli en del av en gemenskap - bjuda till är en sak, men anstränga sig? Det är inget fel på mina kollegor, men jag anser inte att det är något större fel på mig heller. Jag börjar helt enkelt tro att jag befinner mig på fel plats i tillvaron.

Känna att det är på väg att vända

Det totala mörker och den tjocka dimma som har legat över mig har börjat lätta. Jag börjar ana konturer av någonting långt bort i horisonten.

* Jag har anmält mig till steg 4 och 5 av ayur veda.
* Jag har anmält mig till en universitetskurs i coaching.
* Jag funderar allvarligt på att ta ett lån och gå en kurs i grundläggande projekthantering.
* Jag har ätit lunch med en fd kollega som eventuellt vill hyra in mig till ett projekt till hösten (oavsett om det blir av eller inte så blir jag glad över att över huvud taget bli tillfrågad).

För första gången på väldigt länge känner jag mig inspirerad och full av hopp inför framtiden.

Fira mina vänner som fyller 50 år

Herregud mina vänner har börjat fylla 50 år! Jag gillar dem. Till och med riktigt mycket. Men är det inte dags för lite föryngring i vänskapsledet nu. ;-)

Känna att jag klagar mycket nu

Hur vänder man sina tankar? Jag vill inte vara så här negativ som jag är just nu. Trots att livet känns riktigt motigt vissa dagar, eller i alla fall vissa stunder på dagarna, så mår jag bra. Jag känner att det spriar en kraft långt där inne men jag kan inte riktigt få tag på den. Istället göms den innanför ett tjockt täcke av självömkan och ledsenhet.

Jag känner inte för att vara social. Fel. Jag känner för att vara social, men inte på det sätt jag har varit det förut, och kanske - och det här är det som är svårast att erkänna - inte med samma människor som tidigare. Det känns ungefär som ett hem som inte har vädrats på länge: det fungerar, det är bekvämt och välkänt men det skulle må bra av lite frisk luft.

Känna en stor sorg ...

... varje gång jag kommer till jobbet.

Jag tror inte någon förstår hur fel jag känner mig när jag kliver in genom dörren på kontoret. Att jobba där jag jobbar nu fungerar: jag har en bra lön, vi få åka på höstresor (ofta utomlands), jag får viss vidareutbildning genom jobbet och jag är helt säker på att någon annan skullle tycka att det till och med är ett mycket bra jobb (trots ledarskaps- och organisationsproblem) - men inte jag! Jag är verkligen på fel plats i tillvaron. Det här är inte den jag är eller den jag vill vara.