Tycka synd om mig själv

Jag känner mig fruktansvärt liten och ynklig just nu. Helst av allt vill jag bara lägga mig ned i fosterställning, blunda och hoppas att allt bara går över, men jag vet ju: det är inte så livet fungerar.

Jag blir irriterad på mig själv när jag blir sån här, när jag bara vill krypa in i skalet, göra mig liten och bara fortsätta att tycka synd om mig själv. Det fungerar ju inte att göra sig själv till offer - ändå är det det jag gör.

Ikväll har jag varit på föräldramöte i W:s klass. Resultatet blev att jag kände mig ännu ynkligare (ska strax berätta varför) men det tändes också en liten liten gnista långt där inne: "Fan, nu är det bara att du börjar ta tag i ditt liv. Okej, du har inte fått det du känt att du har behövt, men det kommer inte att komma till dig som en skänk från ovan i alla fall, det är bara du själv som kan se till att det händer!"

Det är "struligt" i W:s klass, har varit så ända sedan sexårs. Min första känsla när jag fick höra om allt som hänt den senaste tiden var skuld. Skuld över att jag tycker att jag inte har engagerat mig tillräckligt i mina barn! Jag har inte varit den där föräldern som lagt mig i tillräckligt vad mina barn gör på datorn, inte frågat ut dem ordentligt om vad som händer i skolan (många andra föräldrar vittnar visserligen också om att deras barn inte heller säger särskilt mycket om man inte lirkar och lirkar med dem) och så vidare. Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt mycket på!

Det andra händelsen som fick mig att känna mig liten och ynklig var när C, mamma till en tjej i W:s klass som jag vet har gått samma UGL-utbildning som jag, berättade att hon och en annan mamma dragit ihop alla tjejerna och deras mammor och ordnat träffar en gång i månaden under hela hösten för att stärka tjejerna och få dem att samarbeta bättre o.s.v. Fan, vad avundsjuk jag blev! Jag hörde dem berätta vad de gjort och jag kände igen så mycket från UGL-kursen. Varför kan inte jag göra sånt där? Varför är jag bara rädd, rädd, rädd hela tiden? Samtidigt som jag är fruktansvärt avundsjuk på C så kan jag också tycka att hon är lite "för mycket", det finns något falskt och labilt över henne som gör att jag känner att hon är en sån som gärna kan sticka kniven i ryggen på en om man inte faller henne i smaken, och att mycket av det hon gör är för att andra ska tycka att hon är otorligt fantastisk och helt underbar (fast vem gör inte saker av den anledningen ibland). Jag vet inte, är hon sån eller är det bara min avundsjuka som skiner igenom? Oavsett vad som är sant eller inte så önskade jag nog att jag var lika modig som hon.

De sas också några saker på föräldramötet som slog an något hos mig och som fick mig att börja tänka på mitt jobb. Istället för att ta på mig offerrocken så ska jag se till att fortsätta att driva mina frågor men med ett annat fokus. Hittills har jag bara längtat därifrån men jag inser att jag inte kommer att lyckas redan idag så fram tills dess ska jag fortsätta att vara rak, kräva information men också jobba för att saker och ting ska bli bättre. Det här är något som jag alltid har gjort så jag vet av erfarenhet att förändringen går T-R-Ö-G-T och att jag förmodligen inte kommer att lyckas med mina intentioner MEN att ha ett sånt fokus kommer i alla fall inte att göra mig till ett offer.