Jag känner mig låg, riktigt låg, till och med så låg att jag funderar på om jag befinner mig i någon slags depression (hur vet man det?). All stress, framförallt den mentala stressen, har satt sina spår. Jag har åkt på en förkylning som visserligen har gett mig halsont och lätt feber, men framför allt har den däckat mig mentalt. Jag tror att det är allting som pågår på jobbet som har satt sina spår. Jag känner mig liten och ynklig och fruktansvärt ensam. Jag funderar mycket på min egen roll, och som vanligt(!) känner jag att jag börjar backa: Det kanske är mig det är fel på? Det kanske är jag som har varit otydlig? Det kanske är jag som gör fel? Är fel?
Jag gillar inte när jag blir sån här, ett offer, för jag vet att det till största delen handlar om mig själv och mina tankar om mig själv. Oavsett hur andra behandlar mig så kan jag välja mina egna tankar och inte som nu låta andras tankar (eller mina egna tankar som jag baserar på hur jag tolkar andras ord och beteende) styra mig, men min självkänsla är inte vad den borde vara och de negativa tankarna är tyvärr de som styr mitt liv.
Jag vet varför jag mår så här just nu. Jag har hamnat i en situation, eller rättare sagt, kommit till en punkt i mitt liv när jag är tvungen att stå upp för mig själv om jag vill börja må bättre. Jag är inte riktigt van att göra det. Hela mitt liv har jag upprepat ett antal mantran: Jag har inget behov av att synas. Jag är prestigelös. Jag har inget behov av att hävda mig (vilket gör att jag kan samaberta med nästan alla). Jag är flexibel och har lätt att anpassa mig (ytterligare ett tecken på att jag kan jobba ihop med nästan vem som helst).
Visst, det här kan vara styrkor (vilket jag alltid har valt att se det som), men det kan också vara ett tecken på en människa som inte vågar stå upp för sina egna behov, en människa som låter andras behov vara viktigare än sina egna (det är nog faktiskt närmare sanningen än jag tidigare har velat erkänna). Det är fint att kunna kompromissa och hitta vägar för samarbete, men när kompromissandet innebära att den ena får i stort sett alla sina önskningar och behov tillgodosedda medan den andra kliver tillbaka och bara får en liten del (om ens det) av sina behov tillgodosedda då handlar det inte längre om någon kompromiss.
Visst, jag tar på mig en del av ansvaret, jag har låtit detta hända. Varför? Ja, det kan jag ju ägna mig en lång stund att fundera på. Att analysera vilka händelser som jag har tillåtit definiera vem jag är kan nog vara en nog så viktig pusselbit, men jag är nog ännu mer intresserad av att veta hur jag ska ta mig vidare, bli den jag vill vara istället för att vara kvar i det här självömkansträsket där jag inte har någon aning om vem jag är och vad jag är ämnad att göra med resten av mitt liv. Samtidigt som jag förstår att jag måste bryta mig lös, finna ett andrum, så är jag hopplöst rädd och fast i tankar på ekonomin och hur jag ska överleva.
Jag läser vänners inlägg på Facebook, ser hur de bygger nya nätverk, skaffar nya kunder, träffar nya vänner, utvecklas och har fantastiska liv samtidigt som jag bara sitter här och känner mig allt mindre och mindre och mer patetiskt och handlingsförlamad för varje dag som går. Jag förstår att möjligheterna finns där ute, om jag bara orkade, men jag är fast i mig själv och min litenhet och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag har ingen kraft, ingen ork att ge mig ut för att skapa mig en plats i tillvaron. Snälla ge mig några kloka råd. I vilken ände ska jag börja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar