Känna mig glad över människor som finns i mitt liv

Jag har precis ätit lunch med min vän Fransyskan. Hon bjöd in mig på en "fest" den 20 mars då hon ska fira att hon blir 22 år - d.v.s då har hon bott lika länge i Svergie som hon har bott i Frankrike. Herregud vad tiden går! Och herregud vad glad jag blir att bli bjuden på fest!

Hon sa att hon befinner sig i en livskris och behöver hjälp med att ta klivet över den magiska tröskeln. För varje dag som går efter den 20 mars kommer hon att ha bott längre i Sverige än i Frankrike. Vad ska jag köpa för present till henne?

Undra vad jag ska göra med resten av mitt liv

Är på kontor nummer 2 idag. Satt alldeles nyss nere vid fikabordet i det gemensamma fikautrymmet och kände det som att jag har hamnat låååångt ifrån mitt tidigare liv. Vem är jag? Orkar jag ta mig en plats igen eller är det dags att söka sig nya vägar?

Samla på goda tecken

Idag har det hänt två väldigt fina saker som gör att jag kan se mer positivt på tillvaron.



Det första som hände var ett mejl från kund/vän som väntade i min mejlbox då jag kom till jobbet till morse. I det mejlet hade han nämnt mitt namn tillsammans med ett gäng mycket duktiga och kompetenta tjejer/kvinnor. Va? Jag! Bland alla dessa fantastiska människor som jag verkligen ser upp till.



Det andra hände alldeles nyss då en annan god vän ringde mig. Han hade sett min chef på stan och då kommit att tänka på mig och han ville höra hur jag mår (eftersom han vet att det varit lite tungt). Jag blev så glad! Han var själv väldigt uppåt berättade att han skulle åka över till Colorado på en tågkonferens och att hans dotter som läser journalistik skulle följa med för att skriva och ta lite bilder till hans hemsida. Dels var han glad för att hans uppfinning skulle presenteras på denna konferens, men han var nog minst lika glad för att han skulle få lite tid tillsammans med dottern. Sånt värmer hjärtat (jag är ju också en "pappas flicka").

Inte komma i min kläder längre

Det är trångt i byxor och blusar. Nu är det bara att börja ta tag i det här. Förutom att känslan av fett som väller över alla kanter så är plånboken tom - det finns inte utrymme för någon ny garderob med andra ord.

Inte ta mig lös

Jag känner mig låg, riktigt låg, till och med så låg att jag funderar på om jag befinner mig i någon slags depression (hur vet man det?). All stress, framförallt den mentala stressen, har satt sina spår. Jag har åkt på en förkylning som visserligen har gett mig halsont och lätt feber, men framför allt har den däckat mig mentalt. Jag tror att det är allting som pågår på jobbet som har satt sina spår. Jag känner mig liten och ynklig och fruktansvärt ensam. Jag funderar mycket på min egen roll, och som vanligt(!) känner jag att jag börjar backa: Det kanske är mig det är fel på? Det kanske är jag som har varit otydlig? Det kanske är jag som gör fel? Är fel?

Jag gillar inte när jag blir sån här, ett offer, för jag vet att det till största delen handlar om mig själv och mina tankar om mig själv. Oavsett hur andra behandlar mig så kan jag välja mina egna tankar och inte som nu låta andras tankar (eller mina egna tankar som jag baserar på hur jag tolkar andras ord och beteende) styra mig, men min självkänsla är inte vad den borde vara och de negativa tankarna är tyvärr de som styr mitt liv.

Jag vet varför jag mår så här just nu. Jag har hamnat i en situation, eller rättare sagt, kommit till en punkt i mitt liv när jag är tvungen att stå upp för mig själv om jag vill börja må bättre. Jag är inte riktigt van att göra det. Hela mitt liv har jag upprepat ett antal mantran: Jag har inget behov av att synas. Jag är prestigelös. Jag har inget behov av att hävda mig (vilket gör att jag kan samaberta med nästan alla). Jag är flexibel och har lätt att anpassa mig (ytterligare ett tecken på att jag kan jobba ihop med nästan vem som helst).

Visst, det här kan vara styrkor (vilket jag alltid har valt att se det som), men det kan också vara ett tecken på en människa som inte vågar stå upp för sina egna behov, en människa som låter andras behov vara viktigare än sina egna (det är nog faktiskt närmare sanningen än jag tidigare har velat erkänna). Det är fint att kunna kompromissa och hitta vägar för samarbete, men när kompromissandet innebära att den ena får i stort sett alla sina önskningar och behov tillgodosedda medan den andra kliver tillbaka och bara får en liten del (om ens det) av sina behov tillgodosedda då handlar det inte längre om någon kompromiss.

Visst, jag tar på mig en del av ansvaret, jag har låtit detta hända. Varför? Ja, det kan jag ju ägna mig en lång stund att fundera på. Att analysera vilka händelser som jag har tillåtit definiera vem jag är kan nog vara en nog så viktig pusselbit, men jag är nog ännu mer intresserad av att veta hur jag ska ta mig vidare, bli den jag vill vara istället för att vara kvar i det här självömkansträsket där jag inte har någon aning om vem jag är och vad jag är ämnad att göra med resten av mitt liv. Samtidigt som jag förstår att jag måste bryta mig lös, finna ett andrum, så är jag hopplöst rädd och fast i tankar på ekonomin och hur jag ska överleva.

Jag läser vänners inlägg på Facebook, ser hur de bygger nya nätverk, skaffar nya kunder, träffar nya vänner, utvecklas och har fantastiska liv samtidigt som jag bara sitter här och känner mig allt mindre och mindre och mer patetiskt och handlingsförlamad för varje dag som går. Jag förstår att möjligheterna finns där ute, om jag bara orkade, men jag är fast i mig själv och min litenhet och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag har ingen kraft, ingen ork att ge mig ut för att skapa mig en plats i tillvaron. Snälla ge mig några kloka råd. I vilken ände ska jag börja?

Tycka synd om mig själv

Jag känner mig fruktansvärt liten och ynklig just nu. Helst av allt vill jag bara lägga mig ned i fosterställning, blunda och hoppas att allt bara går över, men jag vet ju: det är inte så livet fungerar.

Jag blir irriterad på mig själv när jag blir sån här, när jag bara vill krypa in i skalet, göra mig liten och bara fortsätta att tycka synd om mig själv. Det fungerar ju inte att göra sig själv till offer - ändå är det det jag gör.

Ikväll har jag varit på föräldramöte i W:s klass. Resultatet blev att jag kände mig ännu ynkligare (ska strax berätta varför) men det tändes också en liten liten gnista långt där inne: "Fan, nu är det bara att du börjar ta tag i ditt liv. Okej, du har inte fått det du känt att du har behövt, men det kommer inte att komma till dig som en skänk från ovan i alla fall, det är bara du själv som kan se till att det händer!"

Det är "struligt" i W:s klass, har varit så ända sedan sexårs. Min första känsla när jag fick höra om allt som hänt den senaste tiden var skuld. Skuld över att jag tycker att jag inte har engagerat mig tillräckligt i mina barn! Jag har inte varit den där föräldern som lagt mig i tillräckligt vad mina barn gör på datorn, inte frågat ut dem ordentligt om vad som händer i skolan (många andra föräldrar vittnar visserligen också om att deras barn inte heller säger särskilt mycket om man inte lirkar och lirkar med dem) och så vidare. Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt mycket på!

Det andra händelsen som fick mig att känna mig liten och ynklig var när C, mamma till en tjej i W:s klass som jag vet har gått samma UGL-utbildning som jag, berättade att hon och en annan mamma dragit ihop alla tjejerna och deras mammor och ordnat träffar en gång i månaden under hela hösten för att stärka tjejerna och få dem att samarbeta bättre o.s.v. Fan, vad avundsjuk jag blev! Jag hörde dem berätta vad de gjort och jag kände igen så mycket från UGL-kursen. Varför kan inte jag göra sånt där? Varför är jag bara rädd, rädd, rädd hela tiden? Samtidigt som jag är fruktansvärt avundsjuk på C så kan jag också tycka att hon är lite "för mycket", det finns något falskt och labilt över henne som gör att jag känner att hon är en sån som gärna kan sticka kniven i ryggen på en om man inte faller henne i smaken, och att mycket av det hon gör är för att andra ska tycka att hon är otorligt fantastisk och helt underbar (fast vem gör inte saker av den anledningen ibland). Jag vet inte, är hon sån eller är det bara min avundsjuka som skiner igenom? Oavsett vad som är sant eller inte så önskade jag nog att jag var lika modig som hon.

De sas också några saker på föräldramötet som slog an något hos mig och som fick mig att börja tänka på mitt jobb. Istället för att ta på mig offerrocken så ska jag se till att fortsätta att driva mina frågor men med ett annat fokus. Hittills har jag bara längtat därifrån men jag inser att jag inte kommer att lyckas redan idag så fram tills dess ska jag fortsätta att vara rak, kräva information men också jobba för att saker och ting ska bli bättre. Det här är något som jag alltid har gjort så jag vet av erfarenhet att förändringen går T-R-Ö-G-T och att jag förmodligen inte kommer att lyckas med mina intentioner MEN att ha ett sånt fokus kommer i alla fall inte att göra mig till ett offer.

Känna mig lite ledsen och sorgsen

Det har varit/är en tung tid: mycket turbulens kring jobbet (är det min förändrade inställning eller är det verkligen turbulent?), trött, stressad, tveksamheter kring min kk-relation. Kort sagt, det är mycket nu.

Jag läser Blus Tarot-läggning för mig (keltiska korset). Så här står det om Position 5 - Det som kommer/Februari - Riddare i svärd

"Kortet står för turbulens, många händelser som vänder upp och ned på tillvaron. Kortet kan visa på mycket positivt också, händelser som ger nya möjligheter.

Du kan hamna i blåsväder, det väntar något obehagligt som du skjutit bort, något som du måste ta tag i och som du vet att du inte kan undvika. Se redan idag över vad om inte fungerar i ditt liv, är det du som skapar motstånd eller är det bara så att du hamnar mitt i allt kaos? Var ärlig mot dig själv och mot andra så kanske du kan komma ur det här utan att det kostar för mycket."

Det första jag tänker på när jag läser det här är jobbet. Jobbet, jobbet, jobbet. Jag vill göra något annat men jag inser också att jag inte kan fly, jag måste stanna kvar och reda upp problemen innan jag tar mig vidare. Trots att jag inser att jag inte kan förändra min omgivning så blir jag frustrerad när jag stöter på motstånd och oviljan att se att det inte fungerar så som vi har det. Fel, vissa delar fungerar (därför att vi redovisare ser till att det fungerar) men vi mår fan inte bra av situationen. Men tydligen räcker det för min chef och övriga kollegor. så länge vi får jobbet gjort och kunderna inte klagar så är allt bra - trots att det inte är bra.

Jag vet också vad det här handlar om. Det handlar om att jag måste vara tydlig i mitt sätt att vara och tydlig i mina gränser. Jag jobbar på det. Varje dag jobbar jag på det, tar små steg steg framåt. Tyvärr är det inte alltid lätt att se sina egna framgångar. Jag blir lätt frustrerad och stressad och då kommer ledsenheten.

Se en massa saker som jag borde sett tidigare

När jag började hos min nuvarande arbetsgivare så tänkte jag att jag skulle stanna fem år. Jag skulle lära mig allt jag kunde och sedan söka mig andra vägar i livet.

När fem år hade gått tyckte jag inte att jag hade lärt mig tillräckligt. Mitt yrkesliv så långt hade varit en enda lång, rutinbaserad och galet stressig sträcka. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna ett litet tag till och nu verkligen försöka se till att lära mig så mycket som möjligt.

Här sitter jag nu, ytterligare tre år senare, och tycker inte att jag har kommit så mycket längre. Varför?

Ja, för det första börjar jag se att det jag trodde var möjligt inte alls är möjligt - om jag inte väljer att göra det på min fritid (vilket jag absolut inte har lust till!). För det andra så har jag upptäckt att jag befinner mig i en miljö som inte alls stimulerar och uppmuntrar på det sätt som jag trodde att den skulle göra. För det tredje börjar jag inse att jag har suttit och väntat och trott på en förändring, som inte kommer att ske, åtminstone inte under de närmsta tio åren - och vem har tid att vänta så länge?. Jag är helt enkelt på fel plats i den yrkesmässiga tillvaron.

Se de svårigheter jag har att ta mig igenom

Jag pendlar i tankarna, allt ifrån att känna mig stark och fullkomligt övertygad om vad jag vill till att känna mig liten, ynklig och totalt misslyckad (mina kolleger vet säkert bättre än vad jag gör).

Jag försöker ha ett mantra inom mig: "Jag är klok, jag kan ta till mig kunskap, med rätt information kan jag lära mig nya saker."

Det kan låta som självklarheter men jag inser att mina år hos min nuvarande arbetsgivare har fått mig att tro annorlunda. Trots att jag har uttryckt saker som att "jag kan känna mig dum och totalt okunnig på det här stället" så har jag inte riktigt förstått innebörden av mina ord fullt ut.

När en god vän till mig sa upp sig från den arbetsplats som hon relativt nyligen blivit anställd på och bytte till annan arbetsgivare yttrade hon följande ord: "Jag är en klok och intelligent kvinna. Varje dag när jag kliver in på det där stället så känner jag mig dum och totalt okunnig. Om jag stannar kvar där kommer jag snart att tro att jag är det". När hon yttrade detta så gick det upp ett ljus för mig och jag insåg att jag också måste ta mig ifrån min arbetsgivare.

Jag har varit såå nära att bara säga upp mig vid ett flertal tillfällen, men det är som att det alltid är någonting annat som tar över (rädslan?) och jag säger till mig själv att jag kan inte gå innan jag vet vad jag ska gå till. NU vill jag verkligen vidare. NU måste jag se till att det blir verklighet. Jag försöker aktivt ta reda på olika utvägar och jag försöker hitta mitt kall här i livet.

Komma över gammal rädsla och betingningar

Jag fortsätter att dra mina tarot-kort. Idag vaknade jag tidigt med en spänning och olustkänsla i kroppen. Jag är rädd. Jag vet inte vad som kommer att hända idag och hur mitt mejl kommer att mottas men jag vägrar ta emot mer och jag vägrar att se mig som något offer. Jag känner att jag måste använda mig av mina affirmationer som jag fick av M-B:

- Jag stannar alltid kvar och reder upp problem.
- Jag sätter tydliga gränser.
- Jag litar fullkomligt på att universum hjälper mig när jag behöver.
- När jag uttrycker mina sanna känslor tycker människor om mig.

Tarot-kortet idag och beskrivningen av det kändes som vanligt väldigt träffande och jag fastnar för vissa saker i beskrivningen av symboliken i kortet och tolkningen av kortet. Jag skriver inte hela beskrivningen utan bara vissa utvalda delar

XI LUSTAN

Nyckelord: Lejonet, passion; mångsidig kreativitet, talanger; styrka; integrering av animala energier; att komma över gammal rädsla och gamla betingningar.

...

Kortet åskådliggör gudomlig berusning, gudomlig extas, gudomligt vansinne. Kvinnan tycks varar berusad. Även lejonet flammar av lusta. Hans sju huvuden är de av en ängel, ett helgon, en poet, en äktenskapsbrytare, en djärv man, en satyr, och en "lejon-orm". De symboliserar olika aspekter och synsätt vilka nu förenas och smälter samman till en enda orgiastisk upplevelse. De är oberoende av moral och begränsande förnuft. De energiformer som uttrycks här kommer från en arketypisk, skapande Ordning.

Det inre djuret kan inte tämjas eller integreras genom kamp och undertryckande, utan bara genom bejakande och underkastelse.

Härigenom vinner du styrka som hjälper dig att komma över gammal rädsla och begränsande reaktionsmönster. Detta representeras av knäppta händer och helgonansikten som anas svagt i bakgrunden.

...

Bara när lustan avsmakas och avnjuts till fullo avslöjar den sin värdefulla, kreativa potential. Bara då kan den förstås och bli ett hjälpmedel i din egen utveckling mot medvetenhet. Vägen mot ljuset går genom mörkret i alla dess former.

Vad kortet antyder: Om du är redoa att acceptera allt du finner inom dig själv kommer du att kunna gå igenom allt med en djup känslighet, uppmärksamhet, kärlek och förståelse.

Vad kortet frågar: Vilka områden i ditt liv skulle du vilja leva ut mer fullständigt? Vad har i det förflutna hindrat dig från att göra det? Är du redo att ta itu med detta på nytt?

Vad kortet råder: Ta in allt med större uppmärksamhet. Ofta upplever vi känslor som kärlek, sorgsenhet, smärta, raseri eller rädsla som hinder bara för att vi aldrig lärt oss att använda dem som potentiell energi.

Affirmation: Jag njuter av att leva helt och fullt.

Skriva mejl till min kollega

Nu har jag gjort det! Det som jag har gått och mått illa över ända sedan i måndags. Jag har skrivit ett mejl till min kollega M (som jag tycker utöver härskarteknik mot mig och som jag nu har fått nog av). Det blev kanske inte lika ilsket och upprört som det var tänkt från början, men nu är det i alla fall gjort.

Bra jobbat gumman, du gjorde det! *kramar om mig själv*

Gå steg III av Ayur Veda-utbildningen

Jag älskar att lära mig nytt. Jag tycker att det har varit en ynnest att få gå dessa Ayur Veda-kurser. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och jag har lärt mig så mycket genom andra.

Det här kurstillfället har jag tyvärr varit något splittrad. Trots att jag har försökt att vara närvarande i nuet har tankarna vandrat iväg till mitt jobb och den utmaning som jag har där. Jag är inte van att stå upp för mig själv, och när kollegan som bjuder mig denna utmaning dessutom beter sig på ett sätt som inte är riktigt sunt (skulle nog vilja kalla det för härskarteknik - fast förmodligen inte en medveten sådan) så har jag haft svårt att släppa det som har fått mig att må så fruktansvärt illa. Måndagens möte med henne resulterade att jag fick ringa min terapeut för att ha en telefonkonsultation med henne. Rädslan är en väldigt stark känsla!

Nåväl, ett avbrott i arbetet och lite distans till min kollega i form av en underbar Ayur Veda-kurs har resulterat i att jag har hittat - om inte det dirketa lugnet - så i alla fall en framkomlig väg. Jag har bestämt mig för att jag måste reda ut saker innan jag tar mig vidare i livet, det är en gåva som jag måste ge mig själv.

Nu har jag gått de tre stegen av AV-kursen som handlar om självvård. Visserligen kan jag fortsätta att bara ta hand om mig själv, men om jag väljer att fortsätta att gå kurser så har jag möjlighet att jobba med detta. Vill jag det? Känns det som någonting jag skulle kunna göra?