Se att jag inte är något offer

Även om jag då och då faller ner i självömkansträsket så märker jag att jag inte stannar där lika länge som jag gorde förut. Jag är medveten om att jag inte är något offer. Inte alls! Däremot har jag fortfarande en del hinder som jag ska ta mig över. Även om jag ser och förstår att jag är min egen största fiende så vågar jag inte riktigt utmana mina rädslor fullt ut, men det kommer. Jag känner verkligen att det kommer. Jag tar små små steg varje dag. Må vara att det i andras ögon kan uppfattas som myrsteg - men det är i alla fall steg, och stegen leder framåt.