Ibland kan det vara små små saker som får en att reagera.
Middag hos mamma igår. Jag stod för maten, viltgryta och sedan kladdkakemuffins till efterrätt. Jag hade stått och lagat mat och bakat flera timmar innan vi åkte till mamma och M för att äta. Äldste bror K-Å var också där. Efter maten spelade W, jag, mamma och M Den försvunne diamanten. S satt vid datorn och kollade in trumset och trumspelare.
När vi skulle åka hem ville S bli skjutsad hem till mitt ex för att han ville spela trummor. När jag lämnar av honom vid huset står min gamla lykta på bron med ett tänt ljus i. På bara ett ögonblick slår avund och tävlingslust ner i mig. Jag vill ju vara den som står för myset och omtanken för jag känner ju redan sedan tidigare att mitt ex har en närmare relation med S p.g.a. hockeyn. Det är ju jag som tänder ljus och gör det mysigt för mina barn, inte han.
När vi lämnat S åker W och jag vidare hemåt. Plötsligt säger W: "Vi brukade ju alltid bjuda någon på middag förut när det var Halloween." Jag känner hur det hugger till i magen på mig: " Men älskling det var ju vi som bjöd på middag ikväll även om vi åt den hemma hos mamma. Du minns ju att jag berättade varför vi gjorde på det sättet." På bara ett ögonblick har alla mina timmar framför spisen degraderas till ett intet och jag känner att jag har misslyckats med att skapa det jag ville skapa för mina barn. För W känns det inte som vi har bjudit på middag eftersom vi åkte hem till min mamma istället för att de kom hem till oss. Jag kan förstå honom. Ändå känner jag hur jag krymper inombords och känslan av otillräcklighet väller över mig. Just där och då känner det som att mina ansträngningar blir förgäves och jag tycker att det är oerhört tungt att dra lasset ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar