I förrgår passerade mitt ex förbi precis då jag och min kk parkerade bilen. Det var mörkt och regnigt så jag vet inte om mitt ex såg att det var jag. Det intressanta i hela historien var istället min egen reaktion, både den mentala och den fysiska.
Det första som hände var att jag frös ihop alldeles totalt, jag fick invändig panik. Hur skulle jag göra? Försöka gömma mig eller ge mig till känna. Hjärnan kändes som en stor panikslagen klump. Det slutade med att exet hann passera och försvinna vidare innan jag vågade mig ur bilen men panikkänslan och rädslan(!) satt i långt efteråt.
Det andra som hände var att jag blev fruktansvärt irriterad på mitt ex. Hela hans kroppsspråk signalerade en ömklig stackare som gick med all världens bekymmer på sina axlar (men jag vet ju att han vägrar att erkänna det) och jag kände hur jag ville ruska om honom och säga: "Väx upp människa och våga bli en man någon gång!"
Det är ju inte första gången jag har haft vare sig den ena eller den andra känslan.
Jag bestämde mig därför för att ringa MajBritt för att få lite råd, eller kanske en spark i baken, eller kanske både och. Jag noterar ju när saker händer mig, i vilka sammanhang det sker, men jag vill lära mig att ta mig ur det förlamande läge som jag försätter mig själv i.
MajBritt ställde två viktiga frågor:
- Vad är det jag är rädd för?
- Hur hade jag velat agera i situationen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar