Känna äkta och sanna glädje över livet

Jag känner att jag mår väldigt bra just nu. Jag har fått en hel del saker gjorda och jag låter inte obehagliga saker ligga i långbänk, även om jag är rädd ibland. På't direkt liksom. Det känns som att livet har struktur istället för att jag hamnar åt det håll vinden blåser. Jag gillar det! Det känns som att jag är på väg mot någonting, mot ett mål.

Ta sats mot en ny arbetskarriär

När jag nämnde för Maj-Britt att jag skulle vilja göra någonting annat yrkesmässigt fick jag den mest naturliga frågan i retur:

- Vad vill du göra?

- Jag vet inte riktigt, har svårt att tänka mig något särskilt yrke, men jag vet vad jag tycker om: coaching, människor och processer, rekrytering av personal, personlig utveckling ...

- Jaha, och vad gör du för att påbörja resan?

- Nnnn ... jag har funderat på att ta kontakt med någon studievägledare som kan berätta för mig vilka möjligheter som finns och kanske kan ge tips om möjliga vägar och ...

- Ursäkter, ursäkter. Börja nu! Leta reda på kurser och börja bygga på det som intresserar dig. Kolla upp vad som finns. Fortsätt jobba och tjäna pengar - du har ju barn att försörja - men se till att du får det som intresserar dig. Inga ursäkter. Börja nu!

Och nu har jag börjat! Visserligen hade jag bokat in föreläsningen "Personbedömning - konsten att rekrytera", som jag var på igår, redan innan jag träffade Maj-Britt men jag märkte en skillnad där jag satt och lyssnade. Det var ett mer medvetet och aktivt lyssnande istället för att enbart vara ett intresserat lyssnande. Jag satt alltså inte där bara för nöjes skull (som jag vanligtvis gör) utan för att jag vill börja lägga erfarenheter och kunskap till det kunskapsbibliotek som jag nu börjar bygga.

Stöta på problem och hinder

I förrgår passerade mitt ex förbi precis då jag och min kk parkerade bilen. Det var mörkt och regnigt så jag vet inte om mitt ex såg att det var jag. Det intressanta i hela historien var istället min egen reaktion, både den mentala och den fysiska.

Det första som hände var att jag frös ihop alldeles totalt, jag fick invändig panik. Hur skulle jag göra? Försöka gömma mig eller ge mig till känna. Hjärnan kändes som en stor panikslagen klump. Det slutade med att exet hann passera och försvinna vidare innan jag vågade mig ur bilen men panikkänslan och rädslan(!) satt i långt efteråt.

Det andra som hände var att jag blev fruktansvärt irriterad på mitt ex. Hela hans kroppsspråk signalerade en ömklig stackare som gick med all världens bekymmer på sina axlar (men jag vet ju att han vägrar att erkänna det) och jag kände hur jag ville ruska om honom och säga: "Väx upp människa och våga bli en man någon gång!"

Det är ju inte första gången jag har haft vare sig den ena eller den andra känslan.

Jag bestämde mig därför för att ringa MajBritt för att få lite råd, eller kanske en spark i baken, eller kanske både och. Jag noterar ju när saker händer mig, i vilka sammanhang det sker, men jag vill lära mig att ta mig ur det förlamande läge som jag försätter mig själv i.

MajBritt ställde två viktiga frågor:
- Vad är det jag är rädd för?
- Hur hade jag velat agera i situationen?

Tacka universum ...

... för de gåvor som jag får på min väg mot personlig utveckling. Men det är f-n inte lätt.

Mitt möte med terapeuten MajBritt i Stockholm i helgen har gett mig en välbehövlig spark i baken. Nu är det dags att sluta leka martyr och faktiskt göra det som jag är satt på denna jord att göra. Att skylla på min omgivning leder mig ingen vart och jag blir bara fast i självömkansträsket.

Allt det här har jag ju redan vetat och förstått, men ibland behöver man någon som knuffar på en och kanske också ger en och annan örfil (bildlig sådan) för att man ska vakna upp ur koman och övergå från tanke till handling.

Nu är det slut på ursäkter!

Försöka hitta på något nytt i livet

Det är turbulent på jobbet. Jag är inte förvånad. Problemen som dyker upp är inte nya. Jag har försökt göra min omgivning (chef, kollegor m.fl.) uppmärksam på att problemen finns men man har inte riktigt velat lyssna. Nu har tiden kommit och någonting måste göras. Nu börjar man lyssna. Saken är bara den att jag är inte sugen på att vara med. Jag är less, less, less. Jag har ingen energi eller lust att uppbåda. Jag har gjort det här så många gånger och nu vill jag inte vara med längre. Förändringen har börjat, men den kommer att ta tid. Jag är inte så sugen på att vänta.

Ska jag börja plugga? Har jag råd? Kan jag hitta ett jobb som kan försörja mig och plugga samtidigt? Var vänder man sig för att ta reda på såna här saker?

Undra vad det är som händer

Jag och min kk har hamnat i någon slags kris. Jag kan känna igen mig i hans beteende. Det påminner om mig själv och de gånger jag har varit hysteriskt försälskad i någon och tyckt att den personen inte gett mig den uppmärksamhet jag så gärna vill ha. Kan det vara det som är den bakomliggande orsaken till det vi går igenom nu?

Se att gamla mönster finns lagrade inom mig

Mitt ex fyller år idag. Det har ingenting med den här posten att göra, jag skriver det bara som en liten notering.

W upptäckte i morse att han hade glömt sin ryggsäck hos M. De hade höstlov förra veckan så tanken på skolryggsäcken fanns inte när de packade för att åka till mig. W var dessutom hemma från skolan igår (krasslig) så därför noterade vi inte att ryggsäcken saknades förrän i morse. Jag skjutsade förbi W för att hämta ryggsäcken innan vi åkte vidare till skolan. Medan jag satt där i bilen och väntade och såg M:s Audi stå parkerad på uppfarten slog det mig att mitt ex numera är arbetslös. (Jag hoppas att det snabbt kommer att lösa sig med nytt jobb!) Jag funderade på hur han hanterar det hela och hur det hade känts att leva tillsammans med honom i det här läget. Medan jag satt där kände jag irritationen och frustrationen växa inom mig. Vad var det som hände med mig? Ingenting hade ju egentligen hänt, det var bara i mitt huvud och min kropp som saker händer och jag märkte hur jag fick kraftiga fysiska reaktioner av det jag tänkte på.

Det fick mig att börja fundera på det liv vi levt tillsammans och den uppdämda frustration som jag bär på i min kropp. Den är så otroligt påtaglig och märkbar och den blir så tydlig när jag tänker på vissa situationer som tidigare gjort mig frustrerad. Mitt ex är ingen dålig person, han är ingen elak person, han är ingen trög person - vi är bara olika, hanterar vissa saker olika. Efter att ha sett på Cesar "Mannen som talar med hundar" Millan igår skulle jag vilja säga att vi egentligen har olika energier.