Se att jag inte är något offer

Även om jag då och då faller ner i självömkansträsket så märker jag att jag inte stannar där lika länge som jag gorde förut. Jag är medveten om att jag inte är något offer. Inte alls! Däremot har jag fortfarande en del hinder som jag ska ta mig över. Även om jag ser och förstår att jag är min egen största fiende så vågar jag inte riktigt utmana mina rädslor fullt ut, men det kommer. Jag känner verkligen att det kommer. Jag tar små små steg varje dag. Må vara att det i andras ögon kan uppfattas som myrsteg - men det är i alla fall steg, och stegen leder framåt.

Känna mig otillräcklig som förälder

Ibland kan det vara små små saker som får en att reagera.

Middag hos mamma igår. Jag stod för maten, viltgryta och sedan kladdkakemuffins till efterrätt. Jag hade stått och lagat mat och bakat flera timmar innan vi åkte till mamma och M för att äta. Äldste bror K-Å var också där. Efter maten spelade W, jag, mamma och M Den försvunne diamanten. S satt vid datorn och kollade in trumset och trumspelare.

När vi skulle åka hem ville S bli skjutsad hem till mitt ex för att han ville spela trummor. När jag lämnar av honom vid huset står min gamla lykta på bron med ett tänt ljus i. På bara ett ögonblick slår avund och tävlingslust ner i mig. Jag vill ju vara den som står för myset och omtanken för jag känner ju redan sedan tidigare att mitt ex har en närmare relation med S p.g.a. hockeyn. Det är ju jag som tänder ljus och gör det mysigt för mina barn, inte han.

När vi lämnat S åker W och jag vidare hemåt. Plötsligt säger W: "Vi brukade ju alltid bjuda någon på middag förut när det var Halloween." Jag känner hur det hugger till i magen på mig: " Men älskling det var ju vi som bjöd på middag ikväll även om vi åt den hemma hos mamma. Du minns ju att jag berättade varför vi gjorde på det sättet." På bara ett ögonblick har alla mina timmar framför spisen degraderas till ett intet och jag känner att jag har misslyckats med att skapa det jag ville skapa för mina barn. För W känns det inte som vi har bjudit på middag eftersom vi åkte hem till min mamma istället för att de kom hem till oss. Jag kan förstå honom. Ändå känner jag hur jag krymper inombords och känslan av otillräcklighet väller över mig. Just där och då känner det som att mina ansträngningar blir förgäves och jag tycker att det är oerhört tungt att dra lasset ensam.

Betala tillbaka skulder

Jag har ingen annastans att notera detta så jag gör det här.

Har idag för över 1000 kr till M:s konto:

500 kr för inköp av salt-, peppar och sockerströare från "Retrobutik"
300 kr avser inköp på Dollar Store
200 kr diverse inköp som M gjort från Coop, Statoil m.fl. ställen

Göra chakrabalansering

Idag har jag varit till L och gjort något som kallas för chakrabalansering. Hon masserade chakrapunkterna med olika aromatisk oljor och gav mig då och då instruktioner på vad jag skulle göra (andas ut gamla oförrätter och trauman, andas in styrka och vitalitet o.s.v.). Spännande och annorlunda upplevelse.

Omge mig med rätt personer

Ibland säger man saker - gång på gång till och med - utan att man riktigt förstår vad det är man säger. Man slänger sig med fina ord och uttryck som låter bra och som är en slags sanning men som ändå inte blir någonting annat än fina ord därför att orden existerar bara i huvudet inte i resten av kroppen.



Så plötsligt en dag händer det något, och poletten trillar ner. Idag hände det.



Jag insåg på ett mer fysiskt sätt hur viktigt det är att omge sig med och umgås med rätt personer. Vissa människor får en verkligen att må bra medan andra planterar små oros- och obehagsfrön i en utan att man alltid förstår hur det går till.

Känna ångest

Gårdagen och dagen har innehållit en en del ångestkänslor. Varför? Jag vet ärligt talat inte vad det är som får mig att tippa över åt det hållet men här är några saker som florerar i mitt huvud.



- Jag orkar inte vara social och är rädd för att bli utan vänner. Jag är rädd för att jag kommer att dö ensam.

- Jag både älskar och irriterar mig på min relation till min kk. Jag är så rädd för att bli beroende och jag är så rädd att jag faller i gamla fällor och ger upp mig själv för att behaga någon annan. Att jag är medveten om mina rädslor borde väl hindra mig från att hamna där. Eller?

- Jag är avundsjuk på en gammal kompis/vän som jag inte längre umgås med. Det känns som att hon har och får en massa saker som jag inte har. Samtidigt vet jag att jag inte vill vara som hon och jag vet att jag har en massa saker att vara glad för. Ändå! Känner mig lätt paranoid. Blir ledsen när jag läser hennes uppdateringar på FB men jag kan inte låta bli att läsa dem. Det är som att jag tvingar mig själv att vältra mig i självömkan. Fan vad patetisk jag är.

- Jag oroar mig för min egen oförmåga att hålla ordning på mina pengar. De fullkomligt rinner ifrån mig.