Hormonerna styr mitt liv. Hormonerna är ingenting man kommer undan. Jag blir mest påmind om mina hormoner när det är dags för mens, då blir jag känslig, så känslig att det känns som att känslorna ligger utanpå huden. Varje litet ord blir oerhört betydelsefullt och oftare än vanligt så tolkar jag allt som händer och sker till något negativt. Tårarna ligger på lur och utan att jag alltid vet vad som händer bryter jag ofta ut i gråt eller i ett irriterat snäsande. Det känns lika skönt som det känns pinsamt.
Idag har jag pendlat i humöret. Jag känner att mensen är på gång (hoppas jag, för annars är det illa att känna sig och bete sig så här). Jag har gått från en ledsen, irriterad morgon till en sexgalen eftermiddag, till en gråtmild kväll. Det är jobbigt att pendla så, men jag försöker att ta det med jämnmod. Ikväll har jag haft lite ågren över skilsmässan, känt mig ledsen för barnen skull, funderat på om jag kommer att sakna det jag har lämnat bakom mig på samma gång som jag har förbannat mig själv för att jag tittar bakåt istället för framåt.
Jag vill hitta sätt att klara av pendlingarna. Jag vill hitta ett sätt att klara av den långa mörka hösten utan att falla ner i gropar. Jag vill ta hand om mig själv, jag vill blicka framåt och jag vill kunna fortsätta att känna mig så stark som jag har känt mig den här sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar