Jag vill inte klaga

Jag vill inte sitta och klaga på Mannen. Jag vill inte. Jag tycker inte att jag har något att klaga på, egentligen. Sanningen är nog snarare att vi är olika. Vi har nog alltid varit olika men haft gemensamma punkter där vi har kunnat mötas. Åren går och våra olikheter blir mer tydliga. Vi förändras, vi vill olika saker. Jag ser det, han gör det inte (inte vad han har uttryckt i alla fall). För att få honom att tänka tanken att vi kanske borde sära på oss klagar jag. Jag har fått för mig att det är det jag måste göra för att han ska förstå. Jag vill inte klaga, tycker inte att jag har någon anledning, egentligen. Jag borde nog försöka hitta en annan väg.