Igår hade jag en riktigt låg dag. Jag orkade inte prata särskilt mycket då jag klev upp på morgonen. Dessutom var det bara att klä på sig och promenera till kontoret, trots att det var söndag, eftersom jag och Bök bestämt oss för att skriva på det PM som ska vara inlämnat till skolan om några dagar.
Mannens beteende, eller kanske jag ska säga reaktion på mitt beteende, var att bli tyst men otroligt uppmärksam på mig. Han suckade, tittade på mig och hängde runt mig utan att säga något. Det gör mig irriterad. Fan människa, låt mig få ha mina låga dagar ifred, lev ditt liv inte mitt! När han ställde frågor till mig tyckte han att jag svarade snäsigt (vilket jag kanske gjorde, omedvetet) och han svarade lika snäsigt tillbaks. Vilket väl inte är så konstigt i sig. Det som gjorde mig irriterad är att hela familjen blir lidande om jag mår dåligt eller känner mig lite låg, det finns ingen annan som orkar driva "projekt familjen" när jag inte är på banan. Ibland vill jag vara ledsen och låg, hämta andan en stund, men det är som att jag inte får göra det i fred. Fan.
Det positiva i kråksången var att Mannen gjorde två insatser hemma som väntat på hans handlande väldigt länge: han kopplade el i badrummet så att vi inte behöver gå in i förrådet och tända varje gång (är nog mer än 2-3 år sedan det borde ha gjorts) och han hängde upp nyinköpt tvättställning i tvättstugan (några månader sedan vi köpte grejerna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar