Första dagen med utmaning

Jag har råkat ut för min första svårighet vad gäller augusti-septembers utmaning: PMS. Här gäller det att inte tillåta sig själv att drunkna i självömkan. Det är svårt, men å andra sidan skulle det väl inte vara en utmaning om det inte krävde någonting nytt av mig.

Augusti-septembers utmaning

Den här månadens utmaning: sluta grubbla.

Jag ska ta mig tusan försöka låta bli att grubbla under en hel månad. Jag ska tillåta mig själv att grubbla under begränsad tid och vid planerade tillfällen. Övrig tid ska jag, så fort det kommer ett grubbleri farande, inte tillåta mig att stanna kvar i grubbleriet utan tänka att jag kan ta det vid den tidpunkt som jag har avsatt för just såna saker.

Kommer det att fungera? Jag hoppas det. Jag ska försöka att ge akt på hur det känns att inte grubbla - om jag över huvud taget känner något - och min förhoppning är att jag under denna månad kommer att leva väldigt mycket mer i nuet.

Hur slutar man grubbla?

Jag var bjuden på tjejmiddag i torsdags, sex tjejer/kvinnor som träffades hemma hos MW och åt, drack, pratade och skrattade. Det var som det brukar vara vid såna här spontanträffar: väldigt trevligt!

Dagen efter hamnar jag där jag brukar hamna. Nej, jag menar inte sån dagen efter, då man ligger på knä framför toalettstolen och önskar att man hade varit mer klok kvällen innan. Jag menar att jag hamnar där jag brukar hamna när saker och ting har varit för trevliga - hur nu någonting kan vara för trevlig - jag brukar kalla dem för mina degen-efter-grubblerier.

Allt handlar egentligen om dålig självkänsla. En person med låg självkänsla blir så otroligt självmedveten och uppmärksam på andras reaktioner eller brist på reaktioner. Sån är jag. Istället för att bara låta den här kvällen bli ett trevlig minne väljer jag att dissekera kvällen: Tog jag för mycket plats? Märkte alla att jag blev onykter och förstod att det var därför jag vågade prata så mycket? Sa jag någonting dumt? Hur ska jag någonsin kunna bjuda hem någon till mig, vi har ju inte alls lika fint hemma som M och C? Tyckte MW att jag var jobbig? Tyckte MZ att jag surrade lite för mycket?

Fan. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill inte hålla på och grubbla. Jag vill leva här och nu, lämna det som har hänt - även om det var trevligt - och ta mig an de nya sakerna som dagen har att erbjuda. Det känns ibland som att jag går framåt men med blicken vänd bakåt. Jag missar det som händer framför mig när det händer, jag ser det liksom bara i backspegeln eftersom blicken är vänd bakåt, och jag är hela tiden rädd att jag ska gå in i något därför att jag har uppmärksamheten åt fel håll.

Jag tänker på det en deltagare från den UGL-kurs jag gick hösten 2007 sa till mig när vi träffades ett tag senare: "Sluta grubbla så mycket, lev istället."

Jag kan meddela att det nu är officiellt

Jag har fyllt 40 år. Det är ingen idé längre att försöka förneka det. Idag kom en personlig inbjudan från landstinget där jag var välkommen till min "Mammografi hälsokontroll". Klämmabröstendags med andra ord.

Prova nya saker

I dag ska jag för första gången i mitt liv prova att gå på logdans. När människor känner att de behöver våga prova någonting nytt tror jag inte att logdans är det första de tänker på.

Fundering

Skulle människor som finns runt omkring mig rodna om de visste vad jag ibland sitter och tänker på när jag jobbar?

En vuxen Mållgan?

Är det okej att skaffa sig en låtsaskompis när man precis har fyllt 40 år?

Ledsen-arg-dag

Igår var en riktigt ledsen-arg-dag.

Andra arbetsdagen. Jag jättetrött på grund av för lite sömn. Då insåg jag att kommunikationen mellan mig och Mannen inte fungerar så som jag vill att den ska fungera. Jag pratar och han är tyst alternativt håller med eller bara hummar. Efter ett tag uppdagas det att jag har uppfattat situationen på ett helt annat sätt än vad han har. Och hur ska jag veta det när han aldrig säger något! Då blir jag ledsen och agerar ut det med ilska. Blir det bättre när jag blir arg? Nä! Tänk om det hade varit så enkelt.

Ta på dem!

" - Som den skicklige sociolog Dagfinn var, gav han mig många gånger goda råd hur jag skulle bryta negativa sociala mönster. Det var han som lärde mig ett effektivt knep för att få maktens män att ta mig på allvar. Jag hade en gång sagt till honom att jag begriper inte hur jag ska få ut ur deras huvuden att se på mig som dotter eller som älskarinna eller som syster eller som tant.
- Då sa Dagfinn: 'Ta på dem!' Så gjorde jag det helt systematiskt. Jag kunde lägga handen på en mans axel och säga: 'Detta är det bästa du nånsin gjort!' Jag kunde ta i en annan och säga: 'Hördu, det här är förfärligt! Det kan jag inte acceptera.'
- Det blev tydligt att jag då fick en helt annan status. Vad hade hänt? Dagfinn berättade att sociologiska undersökningar visade att folk med hög status fick lov att ta på folk med låg status. Män tar på kvinnor, vuxna på barn, vita på svarta, arbetledare på underordnade. Bryter du detta så är det en signal om en annan maktbalans. ..."

Ur boken Förbannad är jag ganska ofta, Samtal med Berit Ås, Ami Lönnrot, Ordfront

Mod

Mod är inte alltid högröstat
Ibland är modet den stilla röst
som vid slutet av dagen viskar
"Jag försöker igen i morgon".

Förändring

Är 40 år lika med dags för förändring? Jag vet inte, men jag vet att det inte blir lättare att göra en förändring om jag väntar.

Just nu handlar min önskan om förändringar mitt arbete. Jag vet inte om jag måste byta jobb eller plugga vidare för att få till den här förändringen, kanske kan jag skapa en förändring på mitt nuvarande arbete. För tillfället väljer jag att bara vara öppen för de möjligheter som kommer till mig.

Idag hittade jag en internetlänk som jag hade noterat på baksidan av ett av mina visitkort som jag hade liggande i väskan. Spännande!

Tid

Hela huset sover, utom jag. I morgon börjar jag jobba igen. Tre hela veckors semester har jag hunnit med. Underbart.

Detta är första gången på sju år (!) som jag har haft en lugn och sammanhängande semester - jag räknar inte den dag när jag åkte in till kontoret och vittjade posten - det känns ovant och helt fantastiskt om vartannat. Jag inser nu hur nära jag var ett sammanbrott för några år sedan. Att jobba så mycket som jag gjort under så lång tid (eller rättare sagt den stress jag har känt under alla år) är inte nyttigt för någon! Förändringen har tagit tid men nu känns det som att jag börjar närma mig en mer normal tillvaro igen.

Nu gäller det bara att lyckas vända dyngsrytmen också, gärna så smärtfritt som möjligt. Semestern har inneburit väldigt sena kvällar och långa sovmorgnar, men det är väl som det brukar vara.

Berg-och-dalbana

Idag känns det som att jag har gått igenom hela mitt känsloregister; från ynklig ömkan till sexuell lust, med alla tänkbara känslor där emellan. Berg-och-dalbana var ordet.