Mina tankar har kretsat väldigt mycket kring min egen sexualitet och min kvinnlighet (eller brist på kvinnlighet) den senaste tiden. Förra veckan hade jag en riktig höjdardag då jag kände mig eftertraktad och åtrådd, i alla fall för en kort stund. Det var en härlig känsla och något som jag vill försöka finna igen!
Påskhelgen har däremot gått åt andra hållet. Jag har känt mig låg, tyckt synd om mig själv och funderat på vad f-n jag har gjort. Jag har saknat barnen - naturligtvis - även om jag vet att de har haft det bra med pappa i stugan. Tanken var att jag skulle åka hem till M och plocka ihop det sista som jag har kvar där, men jag har inte pallat med det. Det har känts som alldeles för jobbigt att behöva se det som jag lämnat bakom mig. Jag bestämde mig för att vänta till veckan istället, när jobbet distraherar, så att allt inte känns så ödesmättat och dramatiskt.
Jag ringde nyss och pratade med barnen. De har aldrig varit bra telefonpratare men nu när jag har saknat dem så mycket så känns det värre än vanligt. Jag gissar att de uppfattar det likadant, men av andra anledningar.
Nåja, jag har själv satt mig i denna båt. När jag har mina bättre stunder vet jag att jag har gjort rätt val, eller rättare sagt gjort det val som jag var tvungen att göra för att det ska bli bra för oss alla i slutänden. Ingen har sagt att det här kommer att vara en pick-nick så det är bara att inse faktum: Det kommer dåliga dagar och det kommer bra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar