Vaknade före klockan. När jag klev upp kände jag en ångestklump hård som cement i magen. Vargatimmen, tänkte jag. Att kliva upp klockan 5 kan ha både sina för- och nackdelar. Jag försökte att inte tänka, bara göra: duscha, kamma håret, borsta tänderna. En sak i taget.
När jag satt mig i bilen för att ta mig till det frukostmöte som jag lovat min kollega att närvara vid kände jag hur tårarna låg och tryckte bakom ögonlocken. Fan, ska det bli en sån här dag. Jag försökte räkna ut när jag hade mens senast, kanske är ägglossning en del av förklaringen till känslan av förtvivlan. Jo, så är det nog.
När jag såg bussen full med människor passera i korsningen framför mig kände jag hur ångestklumpen bit för bit började malas sönder. Det finns ett liv som pågår förutan mig, det finns människor som är på väg till sina jobb, det finns andra människor som äter, lever, tänker. Liv!
När jag kliver in och möter de andra frukostmötesdeltagarna kommer L fram till mig och kramar om mig: Å, vad glad jag är att se dig! Ångestklumpen smulas sönder ännu lite till.
När mötet är över känner jag en viss förhoppning om att den här dagen nog kommer att bli rätt bra trots allt. Lite svullen och öm i magen på grund av ägglossningen men ångestklumpen är nu mer eller mindre pulvriserad.
Jag ska förresten äta lunch med pappa idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar