Ångest fortsättning

Har jag någonsin mått så här dåligt förut i mitt liv? Det kanske jag har, jag minns inte. Människan har ju en otroligt förmåga att glömma bort det obehagliga. Det enda som brukar hända är att kroppen minns känslan och kommer ihåg den när den dyker upp igen.

Jag vet inte vad som är jobbigast, mina egna skuldkänslor, min ångest eller omgivningens spekulationer och deras sorg.

Jag känner bara att jag skulle vilja kliva in ett mörkt rum, lägga mig i fosterställning, sova och vakna igen när känslan har gått över, när kraften har kommit tillbaka igen.

Pulveriserad ångest

Vaknade före klockan. När jag klev upp kände jag en ångestklump hård som cement i magen. Vargatimmen, tänkte jag. Att kliva upp klockan 5 kan ha både sina för- och nackdelar. Jag försökte att inte tänka, bara göra: duscha, kamma håret, borsta tänderna. En sak i taget.

När jag satt mig i bilen för att ta mig till det frukostmöte som jag lovat min kollega att närvara vid kände jag hur tårarna låg och tryckte bakom ögonlocken. Fan, ska det bli en sån här dag. Jag försökte räkna ut när jag hade mens senast, kanske är ägglossning en del av förklaringen till känslan av förtvivlan. Jo, så är det nog.

När jag såg bussen full med människor passera i korsningen framför mig kände jag hur ångestklumpen bit för bit började malas sönder. Det finns ett liv som pågår förutan mig, det finns människor som är på väg till sina jobb, det finns andra människor som äter, lever, tänker. Liv!

När jag kliver in och möter de andra frukostmötesdeltagarna kommer L fram till mig och kramar om mig: Å, vad glad jag är att se dig! Ångestklumpen smulas sönder ännu lite till.

När mötet är över känner jag en viss förhoppning om att den här dagen nog kommer att bli rätt bra trots allt. Lite svullen och öm i magen på grund av ägglossningen men ångestklumpen är nu mer eller mindre pulvriserad.

Jag ska förresten äta lunch med pappa idag.

Av barn och idioter får man höra sanningen

M och jag försöker verkligen vara pedagogiska föräldrar och prata om skilsmässan och om hur saker och ting kommer att se ut framöver. Vad händer!

S: " Sluta snacka så mycket, se till att det händer istället."

Där fick vi!

Klart

Alla föräldrar informerade - Klart

Lägenhet fixad - Klart

Nu är det bara resten kvar.

Vrak

Jag känner mig som ett vrak - känslomässigt och fysiskt.

Vitaminer och hälsosam kost känner jag till, men hur fyller man sig med ny energi när man är helt tom?

Ensam och ledsen

Jag känner mig så förtvivlat ensam och ledsen ibland.

..

Mamma vet nu att jag och M ska separera.

Pappa ringde igår på Alla hjärtans dag och berättade att han fortfarande är under utredning. De tror att han har någon form av neurologisk sjukdom. Worst case scenario: ALS!

M vet fortfarande inte vad som ska hända på jobbet. Varslet är lagt men ingen verkar veta något mer.

En dag i taget, ett steg i taget.

Arbetsro

Jag trodde att jag skulle kunna få arbeta i lugn och ro idag, och att jag skulle få mycket gjort. Ha, inget av det har hänt. Mina tankar har vandrat iväg på annat håll hela tiden.

Eftermiddagens fikarast blev 45 minuter lång! Å andra sidan hade jag det väldigt trevligt tillsammans med "kollegorna" nere i fikarummet. Vi pratade om placering i syskonskara, koka soppa på fysik och en massa annat intressant. Så kan det gå.

Höga berg och djupa dalar

Visst förstår jag att humör och känsla kan pendla. Det mest vanliga är att en känsla brukar färga en hel dag. Nu sker pendlingen timme för timme, ja till och med minut för minut ibland. Man kan ju bli åksjuk för mindre!

Beslut innebär inte alltid förändring

Jag pratade med klok kollega idag och fick en aha-upplevelse. Jag har känt en viss frustration över att "inget händer" trots att vi har tagit beslut om separation. Min kloka kollega sa då att bara för att man har tagit ett beslut om någonting, vad det än vara månde, så betyder ju inte det att man förändras som person över en natt, eller att de beteendemöster som man har grundlagt under en lång tid förändras bara så där. Självklart är det så. Det vakuum som jag känner just nu är ju precis så som det har sett ut i vår relation under en lång tid. Vi gör ju bara som vi alltid har gjort, d.v.s. inte särskilt mycket.

Barn är kloka

W sa här om dagen: "Mamma, först kändes det konstigt att du och pappa ska skilja er och att pappa kanske blir arbetslös, men jag tror att det kommer att bli bra ändå."

Nya vägar

Beslutet blev att vi delar på oss. Det är inget lätt beslut, men jag känner att det är rätt beslut. Vi har berättat för barnen, de blev natulrigtvis ledsna, men reaktionen har än så länge inte varit så dramatisk som jag trodde att den skulle bli. Har de känt det på sig?

Ingen av oss har träffat någon ny, vilket betyder att vi inte har särskilt bråttom att dela på oss, men det betyder också att saker och ting inte händer särskilt snabbt, det är som ett vakuum. Sirap i maskineriet skulle man kunna kalla det.