Jag har fått chansen till ett välbetalt jobb med utvecklingsmöjligheter. När jag hör folk säga att det kan hända att mitt vikariat blir något mer permanent så blir jag rädd. Jag vill ju inte göra det här! Jag tycker inte om det. I alla fall inte den del som är min egentliga tjänst. Den delen tycker jag inte alls om! Den är tråkigt helt enkelt, jag brinner inte för den, den ger mig ingen tillfredsställelse, ingen energi. Den bara tar energi. Tråkig. Blä.
Jag inser det nu, egentligen har jag väl insett det rätt länge, men det har blivit än mer tydligt nu: det är inte det här jag vill hålla på med. Men samtidigt som jag tänker tanken, säger det högt, eller som nu, skriver ner det: Jag vill inte göra det här! så blir jag rädd. Tänk om någon straffar mig för det här. Tänk om någon tycker att jag är för stolt, högmodig och bortskämd som inte fattar att jag har fått en jättefint chans och därför vill ge mig en "läxa" när jag säger att jag inte vill det här.
Samtidigt som jag blir rädd för att dra på mig någon slags "förbannelse" försöker jag tänka: Min uppgift här i livet är inte det här, det finns en annan plan för mig.
Nu gäller det bara att försöka hitta den.
Innan jag hinner drabbas av någon förbannelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar