Ta det onda för att få något gott

Den känslomässiga svacka som jag hamnade i här före jul kan ha att göra med de tabletter som jag äter, Ayu 44. De ska bland annat rena och stärka levern - och enligt Lola är det där undertryckta känslor och annat skit hamnar - när jag nämde för henne att jag noterat att mycket negativa, sorgsna och arga tankar dykt upp ungerfär samtidigt som jag började äta tabletterna och undrade om det kunde ha ett samband sa hon: "Du börjar känna dig själv och din egen kropp, jag tror att du själv har svaret." Om det är saker som måste ut så kan jag ta de negativa och sorgsna tankarna för nu vill jag göra mig av med dem för gott. Ut med skiten!

Tycka om nya människor som kommit in i mitt liv

Ikväll hade jag besök av M Wa, Stig och kollegan Bök. Jag bjöd på fika och vi satt och pratade en stund. Jag blir så glad av fina människor! Jag blir också glad över att få visa mina barn att jag har fina vänner. S åkte iväg till hockeykompis och lanade medan W satt med oss och fikade en stund. Små stunder som i all enkelhet skänker mycket lycka.

Fundera på Döden

Ja, jag menar inte Döden som sådan utan Tarot-kortet Döden. Det handlar om förändring i livet, att det gamla måste dö för att ge plats för det nya. I min Tarot-bok står det också: "Acceptera smärtan som kan komma med förlusten av det gamla."

Med tanke på mitt förra inlägg så är det nog det här det handlar om. Livet förändras, det gör ont, men det kommer också att komma in nya möjligheter. Jag vägrar vara en martyr, mitt liv är alldeles för kort och för värdefullt för det men förändringen gör ont.

Känna mig skitjävlaförbannad!

Den här veckan är min vecka med barnen. För att julen skulle inte skulle bli allt för annorlunda för barnen kom jag överens med mitt ex om att barnen skulle fira julafton tillsammans med honom hemma hos farmor och farfar. Idén var min efter det att jag pratat med barnen.

Nu har barnen varit hos exet ända sedan igår. Jag sitter här hemma och väntar. Jag känner mig skitjävlaledsen och skitjävlaförbannad. Vill inte barnen vara med mig? Varför ser inte exet till att de går hem till mig?

Nästa vecka är exets vecka och nyårsafton. Jag lämnade alla möjligheter öppna för honom men jag hade hoppats att han skulle vara så generös så att han tyckte att barnen kunde komma en dag till mig, men inte. När jag frågade honom vad han skulle göra sa han att inte hade någonting planerat: "Men de får väl vara hos mig." Vaddå FÅR var? Det är ju hans jävla vecka.

Jävla skitgubbe! Inget erbjudande, ingen fråga om vad jag vill. Fan så förbannad jag är just nu.

Egentligen skulle jag vilja be honom fara långt åt helvete, men jag gör det inte. Därför att det här kanske det barnen vill? Det kanske är så att de hellre vill vara hos exet och vem är jag att tvinga dem att var hos mig?

Fundera på livet och mina barn

Kanske är det för att det är den tid det är på året, jultid, som ju handlar mycket om familjen och relationer, som har gjort att jag har hamnat i en känslomässig svacka. Det känns som att en stor del av min tid upptas av tankar på barnen, exmannen och det liv som varit. Att jag kallar det för svacka beror på att tankarna är av de mer sorgsna och negativa slaget. Jag tycker inte om när jag blir martyr, men ibland är det som att det inte går att värja sig.

Jag märker ändå att det har hänt mycket med mig i min personliga utveckling. Jag försöker vända de negativa tankarna till mer positiva och väljer att inte stanna kvar i martyrkänslan allt för länge. Trots allt så är jag ju rätt nöjd med livet och känner mig oerhört priviligerad. Det gäller bara att komma ihåg det när sinnet vill förmörkas.

Jultid är för mig ett avslut av det år som har varit. Jag saktar in, tittat tillbaka och sjunker in i mig själv, ibland med en känsla av att jag inte har hängt med. Var det inte nyss året började? Vart har tiden tagit vägen?

När det nya året närmar sig brukar tankarna på allt det nya som jag vill ska hända ta över. Då lämnar jag det gamla bakom mig och siktar framåt. Det ljus som väntar runt hörnet brukar hjälpa till och sinnet brukar lätta.

Den här gången tar vi inte bara farväl av ett år, 2009, vi lämnar även ett decennium bakom oss. Tänk vad fort tiden går! Jag ser fram emot nya spännande tider och nya erfarenheter.

Fundera på vad min taskiga självkänsla kostat mig

Har pratat lön med två av mina kollegor idag, något jag aldrig gjort tidigare, men det gav mig en del att tänka på.

Jag tycker att jag är hyfsat välbetald medan mina respektive kollegor tycker att vi får alldeles för lite betalt i förhållande till det jobb vi gör och det ansvar vi tar. Ju mer jag pratar med dem desto mer rätt tycker jag att de har. Jag inser nu att min taskiga självkänsla lägger krokben för mig på mer än ett sätt. Att en av kollegorna dessutom har "kommit ikapp" mig lönemässigt gör att jag börjar fundera allvarligt på vad jag sysslar med - egentligen. Jag tycker att hon gör ett kanonjobb, men det jag reagerar på är att hon har jobbat här i halva den tid jag har jobbat här men hon är redan på väg om mig lönemässigt.

Känna mig stolt även över små framsteg

Den här veckan har jag gjort två saker som jag är väldigt stolt över. Nej vänta, tre saker.

1. Jag sa nej till min kollega när hon frågade om jag kunde ta på mig att göra ett bokslut åt en kund som var sen med inlämnadet.

2. När W som varit sjuk i en vecka bad mig hämta läxböcker från skolan och jag började tveka om när jag skulle göra det så lyckades jag vända min tvekan och mina rädslor (som normalt sett får mig att både undvika eller skjuta upp saker) till handling och jag gjordet bort det på en gång. Kan upplevas som litet och obetydligt i andras ögon, men för mig var det ett verkligt framsteg!

3. Jag avbröt den kurs jag var på på jobbet lite tidigare och åkte hem till min son som var ensam hemma eftersom han stannat hemma från skolan. Jag valde sonen istället för jobbet - även om han nog klarade sig bra utan mig. Det gjorde gott för mitt dåliga samvete.