När jag kom hem från Kiruna i lördags var jag så glad och jag mådde så bra. Det smittade tydligen av sig på övriga familjen. Allt kändes så där härligt underbar som det kan göra när alla mår bra och familjen ser ut som hämtad från en broschyr om den perfekta familjen. När jag såg mina vackra barn och min (snart) ex-man så kände jag att va f-n håller vi på med, vi lägger ner allt och försöker hitta andra vägar.
I morse kände jag en liten aning av det som gjort att jag inte har mått bra. Jag kände hur frustrationen växte inom mig, den där irriterande känslan som brukar finnas i magtrakten när jag känner att livet stannar om inte jag håller igång det. Den där förtvivlade känslan av att vara ensam i tvåsamheten. Den där känslan av att ingen håller upp mig när jag är på väg att falla. Då kom jag ihåg varför vi gör det här. Varför vi måste göra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar