Grubbel, grubbel

Jag grubblar, alldeles för mycket och alldeles för ofta. Det är inte bra. Jag fick rådet av en person: "Sluta fundera så förbaskat mycket. Lev istället."

Han har rätt. Livet blir inte bättre eller lättare för att jag grubblar. Det får mig snarare att frukta nästa steg eftersom jag har hunnit tänka ut så många olika alternativa scenarier.

Just nu upptas mina tankar av en vänskap som för några år sedan fick ett abrupt slut men som nu är på väg att återupptas. Frågan är inte om jag vill eller inte, jag vill, men jag oroar mig för att jag ska ta på mig en skuldbörda för att vänskapen bröts. Något som jag inte är villig att göra!

Idag hittade jag den här länken och då slog det mig att jag faktiskt har hängett mig åt negativt katastroftänkande istället för att försöka ha en positiv attityd.

Jag har en mycket god vän som försöker peppa mig i alla lägen. Jag tänker tacksamt på henne varje gång jag känner modet svikta. Hon inger mig både hopp och styrka.

Igår kväll träffade jag en annan god vän som sa en del insiktsfulla saker angående vänskapen som fick ett abrupt slut och jag kände mig stärkt när jag cyklade hemåt i den sena natten.

Fina, fina vänner. Det är lycka det!

Idag är det ännu en underbar dag, något mer molnigt än igår men jag tror baske mig att det är varmare idag. Tji fick jag!(läs gårdagens inlägg)

Varmaste dagen

Det här har nog varit den varmaste dagen den här sommaren. Jag vill inte kalla mig pessimist, men jag tror faktiskt inte att vi får fler såna här dagar i år.

Sån är sommaren i norra Sverige. Oförutsägbar och förutsägbar på samma gång; alltid vackert grön och med ett skirt solljus som är så slösande den här tiden på året. Solen värmer upp de karga norlänningarna och för en kort stund förvandlas vi till världsmedborgare med sydlänskt temperament.

Jag njuter.

Att ge sig hän

Jag känner mig ensam.
Jag har människor runt omkring mig.
Fantastiska människor.
Otroliga människor.
Människor som gör mig glad.
Människor som får mig att må bra.
Människor som gör att jag känner mig mindre ensam.
Ändå känner jag mig ensam.
Jag vågar inte ge mig hän.
Vågar inte tro på att de här människorna finns här för mig.
Jag är livrädd för att bli lämnad.
Lämnad ensam.
Jag vågar inte ge mig hän.
Jag försöker att vara stark.
Ensam.
Försöker att vara stark ensam.
Därför att det är så jag känner mig.
Ensam.

Ensam

Förra höstens UGL-kurs (Utveckling av Grupp och Ledare) gav mig mycket och på så många olika plan.

Flera aha-upplevelser och en och annan djupare insikt hade jag med mig när jag lämnade kursen efter en vecka.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska göra med allt.

Just idag funderar jag på en sak som en av ledarna sa och som kändes som en träff rakt i solar plexus: "Du måste känna dig fruktansvärt ensam."

Ja.

Varför kvinnor har låg självkänsla

I morse när jag klev ur duschen noterade jag som vanligt mitt kroppsliga förfall och tänkte slentrianmässigt de negativa tankar som jag brukar tänka när jag tittar mig själv i spegeln. När jag sedan satte mig vid datorn trillade jag över den här mycket intressanta artikeln. Är det någon som försöker säga mig något?

Women and the Negativity Receptor

Dagens tanke

Ingenting i ditt liv sker av en slump eller misstag, utan för att du ska utvecklas och få ännu mera erfarenhet.

I sista minuten

Nu får det räcka. Varje gång jag läser mitt personliga brev eller mitt CV ser jag förmättringsmöjligheter, men nu får det räcka.

Konsten att skjuta upp saker

Jag håller på att skriva en CV. Jag har funderat på den i några veckor men inte gjort någonting åt den, förrän nu. Nu börjar det bli bråttom, idag är det onsdag och på fredag är det sista dag för att lämna in ansökan. Varför, varför envisas jag med att göra saker i sista stund jämt!

Ooops!

Tittade just in på mitt bankkonto. Mindre pengar kvar än vad jag hade väntat mig och krediten är nästan utnyttjad till max (vad tusan har jag köpt för alla pengarna?!). Dessutom konstaterar jag att hälften av skattepengarna som jag fick tillbaka i juni har använts. Det är ju pengar som ska gå till vår Turkietresa i slutet av augusti. F*n det här ser inte bra ut! Dags att dra åt svångremmen. Det blir definitivt inget köp av ringar och halsband. Maten är det bästa sättet att spara pengar (förutom att undvika icke nödvändiga inköp av smycken och liknande), nu blir det till att inte handla en massa mat som sedan får slängas för att vi inte hinner äta upp den innan den blir dålig. Bäst att gå och inventera skafferiet. Långkok och brödbak here I come!

Ska jag, ska jag inte?

Två silverringar och ett halsband ligger högst upp på min önskelista just nu. Ringarna vill jag verkligen ha, halsbandet är något som jag skulle kunna tänka mig men som jag lika gärna kan vara utan. Jag är nämligen dålig på att använda halsband, de känns ofta fel på mig.

Det skulle kosta mig ca 1 500 kr att köpa alla tre smyckena. Ingen förmögenhet men tillräckligt mycket för att det ska svida i plånboken. Dessutom är det pengar som jag inte har just nu - om man inte räknar med möjligheten att utnyttja födelsedagspengarna jag har fått (som är tänkta att användas för en kommande språkresa).

På önskelistan ligger också önskan om ett par nya jeans, en resa för att umgås med vänner med mera, med mera. Borde jag då inte vara med förståndig och sätta pengarna på ett sparkonto istället (pengarna som jag inte har, men som jag är beredd att spendera)? Jag vet inte. Är det inte det sån jag alltid är, alldeles för förståndig alldeles för ofta? Kanske dags att våga vara lite mer wild and crazy.

Första semesterdagen

Idag är första dagen på länge som det känns som att det finns hopp om lite sommarvärme, något som vi inte har varit bortskämda med de senaste veckorna. Visst har vi haft sol och någon enstaka rikigt fin dag, men de isande vindarna har inte gjort mycket för att ge någon riktig sommarkänsla.

Hur uppdaterar bilden av sig själv?

Jag fick en inbjudan till ett garden party här om dagen. Kul! var min första tanke när jag öppnade mejlet och läste den bifogade inbjudan. Hm, var min nästa tanke, idel okända namn bland de övriga mejlmottagarna och jag som redan hade tackat ja i ren glädje över att bli bjuden på fest!

Jag tycker om att lära känna nya människor, men jag gör det gärna i sällskap med någon jag redan känner, i alla fall i privata sammanhang. Inte för att jag inte vågar eller för att jag ibland känner mig lite blyg. Nej, anledningen till att jag vill ha någon med mig är att jag har fått för mig att jag är tråkig - och jag är livrädd att någon jag tycker om att umgås med ska upptäcka det. Genom att ha någon med mig behöver jag inte känna att ansvaret att vara trevlig bara hänger på mig (att de övriga deltagarna skulle ha något slags ansvar för om festen blir trevlig eller inte existerar liksom inte i mina tankar).

Den som jag har fått inbjudan från den här gången är en tjej som tillhörde det mer coola och snygga människorna under min gymnasietid. Vi lärde känna varandra för några år sedan via jobbet. Vi umågs inte direkt privat men vi brukar vara på gemensamma fester och aktiviteter och vi har gemensamma bekanta. Även om vi kommer bra överens blir jag alltid lika förvånad när jag ser att hon uppskattar mitt sällskap.

Hur uppdaterar man sin bild av sig själv?

Helt otroligt

Jo, jag vet, ibland har jag väldigt svårt för att få saker gjorda. Jag slösar mer energi på att tänka på en sak som jag måste/borde/vill göra än att faktiskt göra saken. Idag har jag ett lysande exempel att bjuda på.

Söndag kväll för två veckor sedan kom jag hem efter en resa. Jag packade upp det mest nödvändiga som jag behövde för stunden, d.v.s. necessären. Resterande saker blev liggande i väskan på golvet i den nedre hallen och jag tänkte tyst för mig själv att jag skulle packa upp väskan "i morgon". Allt eftersom jag har behövt någonting från väskan har jag packat upp det medan det övriga har fått ligga kvar. I morgon har blivit en ny i morgon och helt plötsligt har det blivit i dag.

I dag får vi besök, pappa och bonusmamma plus svärmor och svärfar kommer för att äta middag och fira min 40-åriga födelsedag (som egentligen var förra veckan men eftersom jag hade besök av min mycket goda vän som jag träffar alldeles för sällan bad jag att få skjuta på familje-firandet en vecka). NU har jag äntligen plockat ur det sista från väskan, stoppat smutstvätten i tvättkorgen och burit in väskan i förrådet. Hade det inte varit för svärmor och svärfars besök hade nog väskan legat kvar där ett tag till, kanske rent av till slutet av augusti då familjen ska åka till Turkiet och vi behöver packa väskan på nytt.