Nu rör det sig bara om ett par dagar, ja nästan bara om timmar, tills dess jag får gå ut härifrån och stänga dörren bakom mig. Så skönt! Visserligen börjar det med en två veckor lång(!) semester innan jag slutar officiellt, men jag räknar nog ändå morgondagen som min sista dag. Efter det kommer jag bara att komma tillbaka för att lämna eller hämta något, göra klart, lämna nycklar, få ett tjänstgöringsintyg eller göra något annat som jag har missat därför att jag inte har fått några instruktioner eller avslutningssamtal med min chef. Allt är som vanligt med andra ord, trots en arbetsplats med 18 anställda (ja, för att inte tala om de totalt 1500 som ingår i företaget): Du är ensam!
De senaste veckorna har varit som att löpa gatlopp. Jag fattar inte vart dagarna har tagit vägen. En period klev jag upp klockan fem, klev in genom dörrarna på jobbet just före sex, jobbade till tolv eller strax efter, slängde i mig lunch, rusade iväg till min nya arbetsplats för att få introduktion (människor, uppgifter, dokument att förhålla sig till i en aldrig sinande ström) i tre fyra timmar, därefter tillbaka till min gamla arbetsplats för att göra ytterligare några timmar innan jag på kvällskvisten och med överfylld hjärna stupade i säng för att orka med ännu en dag. Min hjärna har känts som ett överkokt kålhuvud och jag hoppas vid gud att introduktionen har landat någonstans i de vindlande hjärngångarna och att det ska vara möjligt att plocka fram informationen när jag behöver den, för en sak kan jag lova, det kommer inte att vara någon picknick den dag jag kliver in på mitt nya jobb.
Ändå har jag bestämt mig för att välja att lita till att universums lagar kommer att jobba till min fördel. Det som behöver hända kommer att hända och saker kommer att utveckla sig på det sätt det bäst behöver för att jag ska utvecklas. Jag hoppas bara att jag lyckas hitta ett lugn och en balans som gör att jag klarar av stressen och pressen under tiden.
